Eftersom avståndet mellan föregivet motiv och själva handlingen är så stort bör vi överhuvudtaget inte kalla bombdådet i Boston för ett terrordåd anser Nina Chrusjtjova, amerikansk politikforskare (och barnbarnsbarn till den sovjetiske diktatorn Nikita Chrusjtjov) i en artikel som bland annat publicerats i Dagens Nyheter.
Det är en märklig ståndpunkt. Terror är rimligtvis terror även om förövarna haft luddiga motiv. Al-Qaida har inget monopol på begreppet terror. Alla storskaliga våldsdåd som syftar till att injaga skräck hos allmänheten måste rimligtvis få kallas terror.
Anders Behring Breivik var alldeles ensam när han bombade regeringskvarteret i Oslo och senare sköt ihjäl ungdomarna från Arbeiderpartiets ungdomsförbund på Utöya. Hans motiv var att han ville bekämpa ett muslimskt maktövertagande i Europa och i synnerhet ett feministiskt i Norge. Sammanställningen av hans hatobjekt – islam och kvinnomakt är så uppenbart absurd att den är svår att ta på allvar. Men för Breivik var det tydligen allvar och terrorn var det vapen han valde.
Det är oklart om vi någonsin kommer att få ordentliga besked om vilka motiv det var som drev de två bröderna i Boston. Men ingenting tyder på att de ingick i något större nätverk. Kanske drevs de egentligen inte av något annat än vrede och bitterhet över sin egen livssituation men behövde skapa ett mera upphöjt motiv för att för sig själva kunna motivera det de gjorde.
Kanske är detta den sorts terrorism som vi oftast kommer att stå inför i framtiden. En eller ett par missnöjda unga män (att det är män som blir terrorister är fortfarande det vanliga) bestämmer sig för att göra ett outplånligt intryck genom att iscensätta ett terrordåd utan begriplig mening. Men det är nog lättare att döda människor som man inte alls känner än att kallblodigt kasta sig över en verklig eller inbillad fiende.
Det ligger i sakens natur att detta slags terrorism är mycket svårare att förutse och avslöja än mera organiserade dåd. Det är också sannolikt så att alla de säkerhetsåtgärder som satts in efter 11-septemberdådet i New York är skäligen verkningslösa mot detta slags terrorister.
Att tala om ett krig mot terrorismen blir helt meningsöst om den ser ut på det här sättet istället för i enlighet med al-Qaidamallen där det till och med fanns en ledare som hela världen kände till.
Det verkligt otäcka är att vi står inför en terror som mer hänger ihop med tidsandan än med någon specifik ideologi. För 50 år sedan förekom nästan inga sådana här terrordåd. Vad är det som hänt sedan dess när våldet när som helst kan drabba vem helst – för att inte tala om idrottsledare och politiker?