Det är märkvärdigt med gamla myter som ständigt tycks kunna få nytt liv. Så återupplivade den här veckan SVT:s "Uppdrag granskning" skrönan om att det inte var sovjetiska ubåtar utan undervattensfartyg från Nato som gjorde våra skärgårdar osäkra på 80-talet.
Man påminns om dem som under samma tid ivrigt förnekade att öststaterna och våra baltiska grannländer var ockuperade av Sovjetunionen.
Numera anses Ryssland vara helt ofarligt även av våra moderata statsråd. Därför kändes det uppfriskande att höra folkpartiledaren Jan Björklund spontant ta upp riskerna för ett nytt hot österifrån när han träffade liberala journalister i veckan.
Björklund ansåg att den analys av den ryska politiken som görs av försvarsberedningens experter kan bli helt avgörande för vår framtida säkerhetspolitik. Desto märkligare är det att regeringen utan att avvakta utredningen förutskickat att försvaret ska kunna spara ytterligare fyra miljarder om året.
Just nu finns uppenbarligen inget allvarligt militärt hot från rysk sida. Därför håller försvaret sedan åtskilliga år på med en omställning från det försvar som behövdes under det kalla kriget till en organisation som är bättre anpassad till dagens och morgondagens förhållanden.
Men att ställa om en jätteapparat som vårt försvar där investeringsbeslut fattas med en räckvidd långt in i framtiden och med en organisation som är så låst att alla förändringar innebär en våldsam kapitalförstöring både när det gäller utrustning och personal är en oerhört tung uppgift.
Fortfarande tillverkar försvarsindustrin en massa prylar som försvaret egentligen inte behöver. Detta har lett till påståenden om att det svenska försvarets materielbeställningar styrs, inte av behoven, utan av vad som tillverkas av den svenska försvarsindustrin.
Detta är en ganska missvisande beskrivning. Vi har den försvarsindustri vi har därför att försvarsledning och regering i en annan situation än dagens ansåg att det var viktigt att ta fram produkter som krävde långvarig utveckling och lång tids produktion.
Nu talar man om att i stället köpa in försvarets behov av materiel från utländska tillverkare. Det kan säkert i många fall vara vettigt. Men konsekvenserna bör inte underskattas. Om försvarets beställningar ska dras ned med fyra miljarder årligen samtidigt som de ska styras om till utländska tillverkare lär stora delar av den svenska försvarsindustrin tvingas till nedläggning.
Dagens ryska säkerhetspolitik går uppenbarligen ut på att återställa åtminstone delar av den stormaktsställning som Sovjetunionen hade under det kalla kriget. Mycket stora summor pumpas in i försvaret - som förvisso behöver dem så nersumpad som denna organisation uppenbarligen varit.
Det finns ingen anledning att för den skull mana fram ett hot av samma slag som rådde under det kalla kriget. Någon risk för att Ryssland skulle försöka ockupera Sverige är det mycket svårt att urskilja. Men för den skull bör vi inte blunda för en annan sorts hot.
Ett prov på den ryska stormakts- attityden fick vi uppleva i våras då Estland beslöt att flytta ett krigsmonument. Omfattande ryska repressalier på olika områden följde.
Georgien utsätts oavbrutet för kraftfulla nålstick från sin ryska granne, nu senast genom ett missilangrepp som obestridligen ägt rum trots att det förnekats från Moskva.
Det är svårt att förutse vilka hot och utpressningssituationer vi kan komma att drabbas av i framtiden. Det växande ryska intresset för Arktis med dess stora naturrikedomar är i sig hotfullt. Vårt framtida försvar måste säkerställa att vi kan möta hot från en rysk stormakt om vars aggressivitet i framtiden vi inte kan veta någonting.
Ernst Klein
Politisk krönikör
ernst.klein@telia.com