Ensamstående kvinnor med barn sackade efter lönemässigt under den senaste socialdemokratiska regeringsperioden. Mona Sahlin lovar krafttag mot ökade löneklyftor om socialdemokraterna återfår makten.
Det låter hotfullt.
Sverige har förhållandevis små inkomstskillnader om man tittar på dem som har just lön. Det är på många sätt bra, men priset för denna jämlikhet har varit ganska högt. Den skedde under 70- och 80-talen, två årtionden med hög inflation och liten eller obefintlig ekonomisk tillväxt. Det är svårt att tro att det inte finns ett samband.
Den skattereform som sedan syddes ihop av Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg syftade till att göra det mer lönsamt att arbeta. Skatten skulle aldrig ta mer än hälften av en inkomstökning och alltfler skulle bara behöva betala kommunalskatt.
Sedan gick det inte många år innan socialdemokraterna bestämde sig för att dra fel slutsats av den ekonomiska krisen. Värnskatten infördes med det påstådda syftet att höginkomsttagare borde bära en större del av bördan när ekonomin skulle saneras. Men fortfarande satt skattereformens idéer någorlunda fast även i det socialdemokratiska tänkandet och man lovade avskaffa den nya skatten inom ett par år - när krisen var över.
Så skedde emellertid inte. Att ta bort värnskatten skulle gynna "höginkomsttagarna", påstod man och det var inte bra. Så effektiv var denna propaganda att den numera är högsta sanning även hos den moderata finansministern.
Det är sant att några andra skattereformer på senare år gynnat vissa höginkomstgrupper. Arvskatten är borta, förmögenhetsskatten likaså. Villaskatten sänktes särskilt kraftigt för dem vars hus har mycket höga taxeringsvärden.
Men värnskatten drabbar mycket större grupper än de som har glädje av dessa reformer. De flesta unga och medelålders som satsat på utbildning och ofta dragit på sig stora studieskulder har inga förmögenheter och kan inte heller räkna med några stora arv. I den mån de skaffat sig villa är det till priset av höga lån vars räntor gått upp kraftigt.
Om vårens sjuksköterskestrejk visat något så är det att det finns stora grupper som upplever att de inte tjänat något på att satsa flera år av sitt liv på utbildning. Det tyder på att vi snarast behöver större löneklyftor än idag för att gynna ungas ambition, något som skulle vara bra för oss alla.
Jag minns när socialdemokraternas förra stora kampanj mot löneklyftorna drog igång på 60-talet. Tage Erlander, som då var partiledare, höll ett stort tal i Folkets hus i Stockholm. Mötet var egentligen öppet bara för partimedlemmar, men av en slump hade jag som enda icke-partivän fått en biljett. Det jag hörde var en partiledare som lät sig ryckas med av stämningarna bland partivännerna och gick ifrån sitt manus för att lansera en jämlikhetspolitik som skulle kräva att de med höga inkomster fick finna sig i att avstå från lönehöjningar till förmån för låginkomsttagarna.
"Erlander kräver lönestopp för tjänstemän", konstaterade jag i en ledare i Expressen. Den slutsatsen var emellertid extremt kontroversiell och socialdemokraterna satte igång en jättekampanj mot Expressen för att ha ljugit om vad statsministern sagt.
Lönestopp för tjänstemän var emellertid precis vad som sedan inträffade och som gav dagens sammanpressade lönestruktur.
Därför kan man idag knappast tala om höginkomsttagare så länge man bara menar dem som har vanliga löner. Höginkomsttagare i verklig mening är bara aktieklippare och de som jobbar just i finansbranschen. Och deras inkomster är i praktiken skyddade mot alla politiska anslag därför att de lätt flyttar sin verksamhet utomlands om det blir för motigt här.
Det är därför Mona Sahlins löfte låter så hotfullt. Tänker hon igen ge sig på vanliga tjänstemannalöner? Det är det sista Sverige behöver om fler ska kunna få det bättre i framtiden.
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com