När Vladimir Putin för några år sedan förklarade att upplösningen av Sovjetunionen var 1900-talets största geopolitiska katastrof var det få som tog honom på allvar, ännu färre som insåg att uttalandet kunde få praktiska följder.
Den ryska invasionen i Georgien visar emellertid att ryssarna långtifrån betraktar sina egna gränser som något för all framtid givet. Att invasionen sedan följdes upp med formella beslut att erkänna Sydossetiens och Abchaziens "självständighet" (läs: införlivande i Ryssland) understryker att vi nu upplever en ny fas av rysk utrikespolitik.
Efter andra världskriget fanns det många som försvarade Sovjetunionens imperiebyggande med att ryssarna efter sina fruktansvärda erfarenheter av den tyska invasionen hade ett behov av en rejäl buffert som garanti mot en ny tysk aggression.
Och nu kan vi återigen höra påståenden om att den mera aggressiva ryska utrikespolitiken beror på att ryssarna känner sig alltmer inringade av Nato som numera omfattar också en rad tidigare sovjetsatelliter förutom de forna sovjetrepublikerna i Baltikum. Både Georgien och Ukraina har dessutom begärt medlemskap i Nato, men fått sina ansökningar skjutna på framtiden.
Det är sant att ivern hos de stater som så nyss slapp loss ur det sovjetiska järngreppet att bli Nato-medlemmar hänger ihop med att de vill ha ett skydd mot ny rysk aggression. Men detta är inte detsamma som att Nato hotar Ryssland. Tvärtom, det nya Nato har i stor utsträckning förlorat sin gamla roll som garant för gemensam aktion om något medlemsland skulle bli angripet. Hade Georgien fått ja på sin medlemsansökan skulle pakten ha försatts i ett ytterst brydsamt läge. Varken USA eller de andra Nato-medlemmarna kan tänka sig ett militärt ingripande i Kaukasus.
Och själva tanken att Nato med militära påtryckningar skulle försöka styra över den ryska inrikespolitiken faller på sin egen orimlighet. Ryssland söker skydd mot ett hot som inte finns.
Det betyder inte att de steg som Kreml nu tagit blir de sista i försöken att återupprätta den ryska maktpositionen. Att Vitryssland inlemmas i det ryska imperiet är säkert bara en tidsfråga. Och påtryckningarna på Ukraina och de baltiska staterna att räta in sig efter signalerna från Moskva komma att öka.
Kommer protester från väst kunna förhindra att sådana påtryckningar får effekt? Bara om Nato återtar sin roll som absolut garant för medlemsstaternas självständighet och kan underbygga en sådan politik med en trovärdig militär styrka.
Mycket talar för att Finland som naturligtvis också kommer att sättas under ryskt tryck i det läget väljer att söka Nato-medlemskap. Vad ska Sverige göra?
Den svenska neutralitetspolitiken underbyggdes under hela det kalla kriget av ett starkt försvar. Det bidrog till politikens trovärdighet och utgjorde också en garanti för Finlands självständighet.
Idag har vi kraftfullt rustat ned i förlitan på att det kalla kriget var över. Försvarsberedningen underströk i sitt betänkande i höstas starkt att det hot som vi tidigare rustat oss mot inte längre finns. Det är fortfarande sant i meningen att ingen tror att president Medvedev planerar en invasion av Sverige. Men det är inte sant i ett vidare säkerhetspolitiskt sammanhang.
Den nya ryska politiken gör Europa farligare. Sverige kan bara bidra till ökad trygghet genom att eftertryckligt visa att vi inte kommer att tolerera fortsatt rysk expansionism. Det kan vi inte göra trovärdigt om vår egen försvarspolitik samtidigt utgår från att det egentligen inte finns något ryskt hot mot freden i Europa.
Bör vi gå med i Nato? Troligen.
Behövs det mer pengar till det svenska försvaret? Definitivt.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com