Sedan 1840 har familjen Ridderstad varit ägare av Östgöta Correspondenten. På måndag är det slut.
Correns redaktionsledning och journalistklubb är bekymmerslösa inför ägarbytet. Jag förstår dem inte.
En tidning är inte vilket företag som helst. Den är bärare av en publicistisk tradition. Correns historia under epoken Ridderstad har inte varit alltigenom hedersam. Major Eskil Ridderstad som ledde familjeföretaget både som vd och så småningom också som chefredaktör drev en extrem, tyskvänlig politik under naziståren. Talande är den ledare som publicerades efter Hitlers självmord och där tidningen uttalade förmodan att historien skulle döma den tyske diktatorn mildare än nutiden.
Under efterkrigstiden lyckades Eskil Ridderstad också komma på kant med sina medarbetare på redaktionen. Krisen kulminerade när den mångårige redaktionssekreteraren Ebbe Johnsson begärde avsked. Sedan Eskil Ridderstad fått klart sig att han hade hela redaktionen emot sig lämnade han chefredaktörskapet och ersattes av Ebbe Johnsson. Men den interna striden var inte slut med detta. Majoren satt kvar i styrelsen och som vd. Men vid bolagsstämman året därpå röstades han bort av en majoritet av sina släktingar.
Under Ebbe Johnsson och hans efterträdare Rune Andhé fullföljdes Correns tradition av konservatism både när det gällde nyhetsjournalistiken och åsikterna på ledarplats. När Rune Andhé pensionerades anställdes emellertid Harald Hultman med uppdraget att förnya journalistiken. Det lyckades han inte med. In kom istället Bertil Torekull med en bakgrund som skicklig tidningsmakare inom familjen Bonniers Åhlén & Åkerlund. Med honom inleddes en journalistisk förnyelse. Och i år har Corren blivit årets dagstidning!
Den utvecklingen hade naturligtvis inte varit möjlig utan ägare som velat att deras tidning skulle inta en ledande ställning bland svenska landsortstidningar.
Under 90-talets första år som även för tidningsbranschens del präglades av den djupa lågkonjunktur som Sverige hamnat i, beslöt Correns styrelse att tidningen skulle satsa sig ur krisen. Tidningen fick ett nytt hypermodernt tryckeri och huset inne i staden genomgick en genomgripande om- och tillbyggnad. Norrköpings Tidningar samlade under dessa år i stället pengar på hög. Tidningen bor fortfarande kvar i ett industriområde utanför centrum.
Där Correns ägare satsat tidningens vinster på att utveckla den tidning som man erbjöd läsarna kunde NT:s i stället satsa på uppköp av tidningar vars ägare tröttnat. Ekonomiskt och maktpolitiskt har detta varit en framgångsrik strategi. Men publicistiskt?
Fram till ungefär 1990 tror jag aldrig att någon i familjen Ridderstad räknat med att tjäna pengar på sina aktier i tidningsföretaget. Men därefter har tidningen trots - eller kanske just på grund av - sin publicistiska ambition också kunnat redovisa goda vinster. Aktieägarna har plötsligt förstått att de suttit på en guldgruva. Och i år blev alltså frestelsen att kassera in alla vinsterna övermäktig. Familjen Ridderstad sålde sina aktier för tillsammans 700 miljoner kronor.
Ännu i februari i år skrev Per Soldan Ridderstad till mig inför det då planerade samgåendet med NT om hur viktig den publicistiska biten var. Inför de fortsatta förhandlingarna hade han fört fram krav kring Correns publicistiska och politiska profil, skrev han: "NT knorrar, men ska det bli affär, så..." avslutade han.
Affär blev det emellertid. Familjen Ridderstad uppgav i slutändan alla anspråk på fortsatt publicistiskt inflytande över Corren. Men journalistklubben är obekymrad.
ernst.klein@telia.com