Dagstidningarna krymper sedan några år tillbaka sina redaktioner. Inkomsterna räcker inte för satsningar som tidigare sågs som självklara.
Samtidigt anställer myndigheter och företag allt fler informatörer. Det leder till större professionalism i deras arbete för att informera allmänheten om vad man håller på med. Budskapen blir allt mer begripliga. I bästa fall ökar också öppenheten.
Kombinationen av mindre redaktioner och mer färdigtuggat informationsmaterial betyder att väldigt mycket av vad företagen och myndigheterna vill berätta om, kommer in någorlunda oförändrat i tidningarna.
Det är inte genomgående av ondo. Det fanns en period för bara några år sedan då företagsledare och myndighetschefer var rädda för journalister. Journalisterna sökte hela tiden efter något som de kunde sätta dit dem för, upplevde man. Det var långtifrån hela sanningen. Journalisterna ville framförallt veta hur det verkligen förhöll sig och det hade både företag och myndigheter stora svårigheter med att få fram.
Informatörerna har anställts som svar på denna rädsla. Det är inte oproblematiskt. Alltför ofta skickar de ansvariga fram sina informatörer för att svara på frågor så att de slipper att själva ställa upp. Ett annat problem är att själva professionaliseringen av informationen betyder att det vi får veta framförallt är sådant som företagen och myndigheterna vill att vi ska veta. Det är kanske inte alltid det som allmänheten skulle vilja veta om man fick hjälp av duktiga journalister att ställa de rätta frågorna.
Med allt fler informatörer och allt färre journalister uppstår en obalans i nyhetsförmedlingen. Den förstärks av att nästan alla tidningar numera ingår i större koncerner. Med den utvecklingen följer ett helt annat fokus på tidningarna som vinstgivande företag.
När jag började på Corren var det ingen av ägarna som hade räknat med att tjäna pengar på sitt aktieinnehav. Att äga en andel av tidningen var i stället en del av ett förpliktande arv, då redan mer än 150 år gammalt. Men allt detta förändrades under 90-talet. Till en början gick det rätt hyggligt att förena växande publicistiska ambitioner med växande vinstkrav.
Men det blev allt svårare. Och till slut tröttnade den familj som ägt tidningen så länge och sålde till en koncern. Utvecklingen har varit likartad för de flesta tidningar. Därmed har tidningar med helt skilda publicistiska traditioner kommit att samlas under samma tak. Det är till och med vanligt att tidningar som traditionellt företrätt helt olika politiska linjer nu styrs från samma huvudkontor.
Den publicistiska friheten har knappast ställts på verkliga prov av denna utveckling. Inte ännu. Men de journalistiska resurserna krymper för varje år och det är väl bara en tidsfråga innan vi får uppleva en mer hårdför styrning.
Det blir allt tydligare att den roll som granskare och fria röster som utvecklades under några årtionden i slutet på 1900-talet bara varit en parentes i utvecklingen. Alltför många faktorer verkar nu i motsatt riktning.