Miljöpartiet är ju emot ekonomisk tillväxt. Och man är definitivt emot lastbilar och andra bilar. Så varför hörs inga jubelrop från det hållet över den ekonomiska krisen och bekymren för Volvo-bolagen, Scania och Saab Automobiles i synnerhet?
Principer är en sak; den praktiska politiken en annan, som inte minst den amerikanske finansministern kunnat konstatera.
Socialdemokraterna är upprörda över att regeringen inte höjer barnbidragen för att bekämpa krisen. Barnfamiljerna kan säkert behöva en hacka extra. Men inte kommer de att börja köpa lastbilar för den skull. Så man kan undra hur effektiv metoden är mot krisen.
Paul Krugman, årets nobelpristagare i ekonomi, skriver i New York Times att tvärtemot vad man brukar påstå hade Franklin Roosevelts politik mot 30-talsdepressionen inte mycket effekt. Det var först andra världskriget som ordentligt fick snurr på hjulen i den amerikanska industrin.
Mina lärare på Handelshögskolan Bertil Ohlin och Henry Montgomery sade ungefär samma sak om den svenska 30-talspolitiken.
Ohlin brukade på 50-talet beskyllas av socialdemokraterna för att eftersträva en högre arbetslöshet. Han hävdade nämligen att med en arbetslöshet under fyra procent skulle inflationen braka iväg. I år ligger arbetslösheten i Sverige runt 6 procent. Det är den lägsta på nära två årtionden.
I själva verket hade Ohlin oberoende av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes utarbetat en teori om att staten borde öka sina utgifter i en lågkonjunktur för att på det sättet skapa ökad efterfrågan i ekonomin.
Både Keynes och Ohlins teorier har de senaste årtiondena befunnit sig i vanrykte, men verkar nu återigen komma till heders. Krugman är till exempel en varm anhängare av ökade statliga utgifter för att bekämpa arbetslösheten. Hans kritik mot Roosevelt är att denne var alldeles för försiktig. Det gäller att ösa på ordentligt om man vill uppnå en rejäl effekt.
I USA handlar det i hög grad om att öka den inhemska efterfrågan. Då kan ett sådant program vara effektivt. Men för Sverige är situationen knepigare. Vårt problem är att krisen är världsomspännande och att därmed vår export faller dramatiskt. För denna utveckling är det inte lätt att kompensera.
Att stimulera konsumtionen med barnbidrag och liknande leder rimligtvis till att importen stiger samtidigt som exporten faller. Det verkar riskabelt.
Byggandet minskar nu kraftigt och där kan nog stat och kommun hjälpa till att få upp farten genom att tidigarelägga projekt som redan är på gång. Fördelen med detta är att byggmaterial troligen sjunker i pris till följd av krisen och att byggena därmed blir billigare än de annars skulle ha blivit.
Vägbyggen och järnvägsbyggen ger dock inte många nya jobb, eftersom det mesta görs av maskiner. Bostäder är mer arbetsintensiva och sysselsätter dessutom många olika yrkesgrupper. Socialdemokraterna vill återinföra de statliga avdragen för reparationer och ombyggnader. Men mera angeläget verkar vara att få fart på nybyggandet. Staten kan kanske ge lån med låg ränta till nya bostäder?
Annars är det nog svårt att komma på ändamål som staten kan ge pengar till och som motverkar arbetslöshet, samtidigt som projekten gör nytta på lång sikt. Jag tror att staten behöver göra mer än regeringen hittills tänkt, men jag tror också att det kan finnas skäl att ta det litet lugnt och fundera igenom tänkbara åtgärder innan finansministern börjar strö pengar omkring sig. Inte för att han verkar särskilt benägen att göra detta.
Ernst.klein@telia.com