Den fortsatta striden mellan Hillary Clinton och Barack Obama ökar John McCains chanser att bli Amerikas näste president, påstår ett antal förståsigpåare.
Det är naturligtvis precis tvärtom.
Förnumstiga kommentatorer talar om att McCain nu kan koncentrera sig på valet i höst medan de stackars demokratiska kandidaterna förblir uppslukade av sitt inbördeskrig.
Koncentrera sig på valet i höst! Vilket nonsens. Det är åtta månader kvar till presidentvalet. Hur gör en presidentkandidat under den närmast oändliga tidsrymd som återstår till dess för att behålla väljarnas uppmärksamhet? Det är McCains problem. Hur ska han få utrymme i medierna? Vad kan han göra som väcker tillräcklig uppmärksamhet för att ge tid i tv:s nyhetsprogram och rubriker i tidningarna?
Den för McCain dystra sanningen är att fram till att den egentliga valkampanjen börjar i höst kommer George W Bush att vara den republikan som syns i media. Och han förblir av allt att döma ett enormt sänke för sin partivän inför väljarna.
McCain kan nu välja att antingen få del av presidentens publicitet genom att keligt hålla sig i dennes närhet. Troligen ingen bra strategi. Eller han kan vinna uppmärksamhet genom en dramatisk kritik av allt vad Vita huset företar sig. Det kan ge rubriker, men det understryker det som är republikanernas verkliga problem den här gången nämligen den djupa sprickan i partiet.
För demokraterna är den fortsatta striden mellan partiets två huvudkandidater en garanti för att partiet även i fortsättningen förblir i mediernas och därmed i allmänhetens fokus. Det är ju spännande att se vem av Hillary eller Barack som i slutändan ska ta hem segern!
Men, säger de kloka förståsigpåarna, väljarna kommer att bli avtända av att de två fortsätter att puckla på varandra och därför i stället gå över till motståndarlägret. Det är inte särskilt troligt. Inför valet 1968 pågick en otroligt infekterad strid inom det demokratiska partiet om Vietnamkriget. Den sittande presidenten Lyndon Johnson tvangs att avstå från att kandidera trots att han vunnit en jordskredsseger i valet 1964. En av partiets huvudkandidater, Robert Kennedy, blev mördad just som han vunnit det kanske annars avgörande primärvalet. Vid partikonventet i Chicago i augusti rådde rena upploppsstämningen.
Vicepresidenten Hubert Humphrey som blev partiets kandidat vågade aldrig ta ordentligt avstånd från presidentens djupt impopulära Vietnam-politik. Ändå var han ytterst nära att ta hem segern mot Richard Nixon som lovade att göra slut på kriget (vilket han skändligen misslyckades med).
Och hade republikanerna i valet 1976 vågat satsa på Ronald Reagan istället för på den bleke Gerald Ford hade man nog vunnit över Jimmy Carter trots demokraternas uppslutning kring Carter och den hårda striden mellan Ford och Reagan som pågick ännu under partikonventet.
Så kan demokraterna bara samla ihop sig efter att antingen Hillary Clinton eller Barack Obama har vunnit kommer striden nu att gynna dem i valet i höst. Just intensiteten i kampen mellan de två kandidaterna visar ju väljarna att det riktigt viktiga valet i år är vilken kandidat som demokraterna bestämmer sig för.
Och därför kommer också alla inbördes angrepp snabbt glömmas bort. Det handlar ju inte ens som 1968 om några djupgående politiska sprickor mellan huvudkandidaterna utan striden mellan Clinton och Obama är en ren personstrid som hittills inte ens varit särskilt hätsk.
Demokraterna har en fantastisk chans i år när partimedlemmarna visat att de kan sätta sig över alla gamla fördomar och satsa antingen på en kvinna eller på en svart man, bägge delarna helt otänkbart för bara några år sedan.
Ernst.klein@telia.com