Hösten 1837, alltså för jämnt 170 år sedan skrev Henrik Bernhard Palmær sitt satiriska mästerstycke "Yttersta domen i Kråkvinkel". Målet för satiren var de två kyrkofurstarna i Linköping, biskop J.J. Hedrén och domprosten Sven Lidman. Texten cirkulerades bara privat, men läckte förstås ändå ut och därmed försvann Palmærs chanser att få en tjänst som adjunkt vid Katedralskolan i Linköping.
Med utsikterna till en lärarbana på det sättet stängda beslöt Palmær i stället att starta Östgöta Correspondenten. Dess första nummer kom den 24 september 1838. En månad senare trycktes den förgripliga satiren med dess odödliga formuleringar om biskopen som förgäves sökte efter sitt huvud, men av ärkeängeln Gabriel gavs beskedet att "den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej att biskopen ska visa sig med huvud, emedan Han aldrig givit biskopen något sådant".
Domprosten får veta att Hin Håle hoppats få ta hand om honom varvid hans eviga straff skulle bli att "läsa sina egna anföranden till Konsistorii protokoller." "O vilket sataniskt påfund!" utropar Palmær enligt sin dröm. "Vilken raffinerad grymhet i uppfinningen av kval!"
Förbittringen hos de angripna är inte att ta miste på och de vänder sig till Justitiekanslern för att få den förgriplige författaren näpsad.
Denne beslutar sig också för att åtala Palmær och Östgöta Correspondenten. Men inte för elakheterna om biskopen och domprosten. De var ju inte direkt namngivna och hela berättelsen var en dröm. Om Palmær hade åtalats för missfirmelse av deras högvördigheter hade ju dessa uttryckligen utställts till allmänhetens åtlöje.
I stället åtalades Palmær för "gäckeri med Guds ord". Gud hade nämligen framställts som gäspande, "en lumpen mänsklig handling, som om Högsta Väsendet icke ens må tänkas". Överhuvudtaget hade Palmær "tillåtit sig flera den religiösa känslan djupt stötande uttryck".
Palmærs försvar, som också trycktes i Östgöta Correspondenten var lysande. Hans sammanfattning har minst lika stor aktualitet i dag som när den en gång skrevs:
"Den religiösa känslan har - så menar aktor (åklagaren) - blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. Den religiösa känslan, ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den religiösa känslan på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad."
Ord som är väl värda att tänka på inför upprördheten över Muhammedteckningar med mera. Palmær ställdes inför rätta i december 1938. Han frikändes.
Så stor var trots allt den religiösa toleransen hos rådhusrätten i Linköping redan den gången. Men i dag finns det de som anser att "den religiösa känslan" hos världens muslimer behöver skyddas av en lag trots att till och med juristerna i en småstadsdomstol som den i Linköping redan för 170 år sedan insåg att yttrandefriheten var viktigare än värnandet om somliga människors "religiösa känsla".
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com