Om Wanja Lundby-Wedin tvingas avgå som LO-ordförande är det nog inte för att hon var med och beviljade Christer Elmehagen en skyhög pension. Det är snarare för att hon helt enkelt inte varit trovärdig när hon talat om att hon blivit lurad och inte haft en aning om vilka förmåner styrelsen för AMF beviljat.
Hon har inte varit trovärdig och hon framstår som direkt feg när hon inte vill ta ansvar för ett beslut som hon definitivt är formellt ansvarig för.
Det är fullt tänkbart att frågan om Elmehagens löne- och pensionsvillkor var delegerade till en särskild kommitté och att styrelsen som helhet aldrig diskuterade saken. Men om Wanja Lundby-Wedin verkligen varit så upprörd över förmånerna som hon nu vill ge intryck av kunde hon rimligtvis tagit upp saken, i vart fall efter att hon sett i styrelsens årsberättelse att Elmehagen för sina två extra år som vd fått 770 000 kronor i månaden i pensionsavsättning. Den uppgiften kan hon inte gärna ha missat.
Det troliga är väl att hon inte tyckt att hon behövde bry sig om vilka förmånsavtal företagsledningen förhandlade fram åt sig. Det är inte en uppenbart orimlig hållning. Men det är då hennes förbannade skyldighet att fullt ut solidarisera sig med dem som hon i egenskap av styrelseledamot anförtrott att sköta uppgörelserna. Det ansvaret kan hon omöjligen avsvära sig. Att hon gör det är anledning att ifrågasätta om hon bör ha fortsatt förtroende.
Saken blir ju inte bättre av att det är först i ett läge där alla slags direktörslöner och bonusar blivit ett glödhett samtalsämne som hon funnit anledning att reagera. De som verkligen beslutade om Elmehagens förmåner är antagligen inte heller just nu särskilt lyckliga över de beslut de fattat. Men när de gjorde det verkade det helt okej att ge honom en bra, men knappast överdådig lön och sedan fylla på med generösa pensionsvillkor.
Det är dock svårt att se någon annan anledning till de skyhöga pensioner som somliga direktörer beviljats än att både de själva och deras uppdragsgivare velat dölja hur förmånliga avtal de lyckats skaffa sig.
Som pensionärer har de knappast några möjligheter att leva upp de jättebelopp som flyter in på deras bankkonto varje månad. Jag utgår då från att de inte skaffat sig samma slags vanor som dem Maria Douglas-David redovisat i skilsmässoprocessen från sin man. Och att de ska ha en hög pension för att lämna ifrån sig ett jättearv till sina vid det laget minst medelålders barn är ganska fånigt.
Lönerna och de övriga förmånerna i finansbranschen är resultatet av en kombination av övertro på vad en finansiell skicklighet kan betyda och en aktiemarknad som med små avbrott pekat uppåt under lång tid.
Somliga skickliga finansmäklare har kunnat tjäna fabulösa summor i form av provisioner på de affärer de genomfört. Då har deras chefer tyckt att de själva borde garanteras minst lika stora ersättningar.
Det är i grunden en missuppfattning. Direktörerna för fotbollsklubbar och ishockeyklubbar har inte lika höga löner som stjärnspelarna, inte heller tjänar filmbolagsdirektörerna lika mycket som sina största stjärnor.
Därför är det dumt av bolagsstyrelserna att låta sig ryckas med i penninghysterin. Särskilt ett bolag som AMF borde förstått att man har en skyldighet att visa återhållsamhet. Detsamma gäller andra pensionsbolag.
Finanskrisen lär dock ha det goda med sig att de äntligen tvingas begripa detta. Men för Wanja Lundby-Wedin är facit tyvärr ett "tänkte aldrig på det".
Det är synd för hon har varit en ovanligt sympatisk LO-ordförande.
Ernst.klein@telia.com