Debatten om den svenska invandringspolitiken har blossat upp igen. I en ny bok vill Gellert Tamas visa att den styrs av en önskan att visa alla invandrarfientliga att de som bestämmer verkligen inte i onödan visar några mänskliga känslor.
Därför ljög både politiker och läkare om de apatiska barnen och skickade hänsynslöst iväg familjerna till okända öden.
Jag refererar efter tidningsartiklar. Jag har inte läst boken men däremot ett antal entusiastiska recensenter som alla anser att den fäller en hård men rättvis dom mot dem som har makten i Sverige.
Jag har svårt att se saken på det sättet. Jag tror att den svenska invandringspolitiken lider av att den vill vara generös mot flyktingar undan förtryck och förföljelse, samtidigt som den vill begränsa invandringen till Sverige som man fruktar annars ska bli större än vad landet orkar med. Och denna balansgång vill man klara på ett absolut rättssäkert sätt. Det går inte ihop.
Det finns i Sverige både de som tycker att vi släpper in alldeles för många flyktingar och deras familjer och andra som menar att den svenska flyktingpolitiken är omänskligt hård och går ut på att om möjligt kasta ut alla som försöker komma hit.
Det är uppenbart omöjligt att föra en politik som gör bägge dessa grupper nöjda. Regering och riksdag har försökt att skjuta problemen så långt som möjligt ifrån sig. Den lagstiftning som reglerar vilka som har rätt till uppehållstillstånd här, kräver ständiga tillämpningsbeslut. Denna uppgift har regeringen skjutit över på migrationsöverdomstolen. Också i övrigt är systemet uppbyggt för att alla beslut ska fattas mer på formella än på humanitära grunder. Genom att migrationsverkets beslut kan överklagas till migrationsdomstolarna har vi fått en mera rättssäker prövning av besluten än tidigare. Men mera rättssäkerhet är inte liktydigt med mera mänskliga beslut. Ibland kan det vara tvärtom.
Det finns fall där det strider mot de humanitära mål som ska styra invandringspolitiken att utvisa enskilda eller familjer. Men det finns inga lagparagrafer som stöder deras önskan att få stanna i Sverige. Så de åker ut. Att låta det sunda förnuftet styra är inte rättssäkert.
I nio fall av tio är det säkert bra att besluten fattas i enlighet med paragraferna. Men det kommer alltid att finnas ett tionde fall - eller kanske bara ett fall på hundra - som inte låter sig förutsägas i lagstiftning eller i migrationsöverdomstolens vägledande beslut.
I det system som rådde fram till 90-talet kunde utvisningsbeslut därför överklagas till regeringen. Och den minister som ansvarade för migrationsfrågorna kunde då använda sin egen erfarenhet och klokskap för att fatta ett slutgiltigt beslut. Men den ordningen blev alldeles för jobbig för statsråden som utsattes för ibland våldsamma opinionsstormar. Därför beslöt riksdagen att befria regeringen från denna rätt och skyldighet att pröva individuella fall.
Den sista minister som utövade denna rätt var den kloka Anita Gradin. Därefter har statsministrarna sluppit att välja personer med särskild mänsklig klokskap till uppgiften som migrationsminister. Om denna rätt att göra prövningar på humanitär grund skulle ges till Tobias Billström fruktar jag katastrof.
Men i princip måste en humanitär invandringspolitik ha en säkerhetsventil för de fall där en strikt lagtolkning leder till mänskligt orimliga beslut. Och en migrationsminister måste klara av både skallet från dem som vill stoppa all invandring och trycket från dem som av humanitära skäl vill att många fler ska släppas in.
Det finns en grundläggande motsättning i målen för den svenska politiken och det behövs en minister som fungerar som åskledare när de olika målen kolliderar.
ERNST KLEIN
Ernst.klein@telia.com