Men arbetslöshetsstatistiken ger lik förbannat hela tiden samma nedslående besked: arbetslösheten sjunker inte och ungdomsarbetslösheten är särskilt oförändrad.
Regeringen presenterar ideligen nya åtgärder, speciellt för att komma åt ungdomsarbetslösheten. Miljarderna rullar men resultaten uteblir. Andra länder har inte samma obehagliga siffror så vad är det som är fel med Sverige?
Jag fruktar att svaret snarast är att Sverige gått några steg längre i modernisering än vad som är fallet med de länder där färre ungdomar än här är utan jobb. Chefer har sällan egna sekreterare nuförtiden. Vaktmästarpersonal har skurits ner till ett minimum. Alla på en arbetsplats förmodas klara sig själva. Modern utrustning är så utformad att det aldrig blir aktuellt med småreparationer, antingen fungerar de eller också är det dags att byta ut dem.
Ett litet personligt exempel. Helt plötsligt vägrade skrivaren till min dator att skriva någonting. Jag lyckades hitta en serviceverkstad och deras kostnadsförslag gick ut på att byte av den misslyckade delen skulle gå på 1200 kronor. Det var precis på gränsen för vad som var försvarligt jämfört med kostnaden för en helt ny, men jag sa ok. En vecka senare kom dock ett nytt besked: felet var inte bara ett utan två och nu skulle kostnaden bli så hög att det var helt meningslöst att reparera. Lösningen var ett helt överraskande erbjudande, jag kunde få en annan fungerande och modernare skrivare som tillverkaren lämnat över till verkstaden, men som nu bara stod och skrotade. Sluträkningen blev nu 800 kronor.
Jag klagar inte vare sig över teknikens utveckling eller rationaliseringar för att sänka kostnader. Men jag konstaterar att en massa jobb som krävde måttlig teoretisk utbildning har försvunnit. Kvar har blivit en restpost av inte minst unga människor som saknar motivationen för att fortsätta att gå i skola och som har svårt för att lära sig det som lärs ut. Också invandrare hör till den här gruppen därför att språket och bristande grundutbildning blivit ett oöverstigligt hinder.
Socialdemokraterna tror nu att de kan lösa ekvationen genom att införa tvångsutbildning för dem som gått ur den vanliga skolan utan slutbetyg. Jag tvivlar på att det kommer att fungera. Sanningen är nog den att inga av alla de politiker som talar sig varma för sina egna förslag mot arbetslösheten har en aning om hur man faktiskt ska få ner siffrorna över dem som inte lyckas få jobb. Inte heller kan de få någon hjälp av forskningen. Vi har fått en ny sorts arbetslöshet som är resultatet av en utveckling som gett alla oss andra kraftigt höjd levnadsstandard och oftast intressantare jobb.
Men det är ett otäckt högt pris som vi som samhällsmedborgare tvingas betala för detta. Hur fixar vi jobb åt dem som inte passar inte i det strömlinjeformade arbetsliv som råder idag?