I månader ledde Hillary Clinton enligt alla bedömare tävlingen om vem som skulle bli demokraternas presidentkandidat. Men i måndags, sedan hon förlorat den underliga valproceduren i Iowa och låg efter Barack Obama med 13 procentenheter i opinionsundersökningarna inför primärvalet i New Hampshire, var alla lika säkra på att det bara var en tidsfråga innan hon skulle tvingas ge upp.
Men så vann hon ändå i New Hampshire och nu tävlar de kommentatorer som härom dagen dömde ut hennes valkampanj om att berömma henne. I måndags visste många av dem att hon förstört sina sista chanser med att få tårar i ögonen inför en fråga från en väljare i lördags. Det amerikanska folket vill inte ha en president som visar sådana påtagliga tecken på svaghet, ansåg man sig veta.
Nu ses emellertid tårarna som ett politiskt genidrag. Hillary Clinton har upplevts av många som alltför kylig. Nu visade hon äntligen att hon också är en människa.
Vi journalister är väldigt bra på att förklara varför det gått som det gått. Som profeter är vi däremot direkt usla. Inför det amerikanska presidentvalet 1976 då jag var Expressens USA-korrespondent skrev jag fyra artiklar: En om varför Jimmy Carter vann, en om varför han förlorade, en om varför Gerald Ford vann och en om varför han förlorade. Sedan var det bara för hemmaredaktionen att välja lämplig kombination under de få minuterna mellan att valresultatet förelåg och att tidningen skulle gå i tryck. Jag fick mycket beröm för detta, men så här i efterhand skäms jag snarast.
De amerikanska primärvalsväljarna är notoriskt oförutsägbara. Och en kandidats framgång eller misslyckande i de första omgångarna bedöms i högsta grad efter vilka förväntningar medierna skapat. Lyndon Johnson vann 1968 över utmanaren Eugene McCarthy i New Hampshire. Men att en utmanare fick nästan lika mycket röster som den sittande presidenten var en sensation. Johnson beslöt att avstå från försöket att bli omvald.
För Hillary Clinton är det därför en dubbel triumf att ha vunnit efter att så entydigt varit nederlagstippad. För Barack Obama däremot är det ett bakslag att sluta som tvåa efter att ha varit segertippad. För ett par månader sedan skulle däremot Clintons knappa seger ha lett till unisona huvudskakningar och Obamas andraplacering upplevts som en stor triumf.
Nu fortsätter primärvalen i andra och betydligt folkrikare delstater. Tyvärr har nästan alla velat ligga tidigt under valåret den här gången. Därmed förlorar väljarna den test på kandidaternas slitstyrka som ligger i en utdragen primärvalssäsong. Redan första veckan i februari kan antingen Hillary Clinton eller Barack Obama ha fått ihop tillräckligt många delegater för att vinna vid partikonventet i sommar.
För demokraterna som parti är nog den hårda striden mellan de två toppkandidaterna trots allt en tillgång. Men problemet för partiet blir att hålla uppe intresset för segraren ända till valdagen i november.
För republikanerna är läget dystrare. Demokraterna har nu två kandidater som bägge inger många väljare entusiasm. Republikanerna har betydligt fler i toppen, men betänksamheten mot dem alla ökar oavbrutet. John McCain som vann i New Hampshire är äldre än till och med Ronald Reagan var när han valdes till president. Mitt Romney framstår alltmer som en vindflöjel. Mike Huckabee har just inte mycket mer att komma med än allmän trevlighet och en religiositet som snarast är en belastning inför andra väljare än de längst ute på högerkanten. Och Rudolph Guiliani har inte övertygat om sitt omdöme.
Ernst.klein@telia.com