På dagen 65 år efter att FN först beslöt att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat erkände generalförsamlingen i torsdags en palestinsk stat på Västbanken och i Gaza.
Dröjsmålet beror i första hand på en arabisk vägran att erkänna Israels rätt att existera. Hamas håller fast vid denna ståndpunkt; man anser att hela Palestina tillhör araberna och tänker fortsätta att slåss för att den judiska staten ska förstöras.
Under Yasser Arafats ledning beslöt den palestinska befrielserörelsen mycket motvilligt att ge efter för internationella krav på en tvåstatslösning. Förhopningarna var att en fredlig uppgörelse mellan Israel och palestinierna skulle kunna uppnås redan under 1990-talet och den israeliska ockupationen upphöra.
Men Arafat vågade aldrig ta det avgörande steget. I 50 år hade palestinierna krävt att de som flydde under det israeliska självständighetskriget 1948 alla skulle få återvända med barn och barnbarn. Det kravet var oacceptabelt för Israel, men Arafat vågade inte välja en fredsuppgörelse där kravet på flyktingarnas återvändande hade övergivits.
Därmed hade fredsprocessen ohjälpligt kört fast. Ariel Sharon, den israeliske generalen som blivit premiärminister i spåren av fredshaveriet, gjorde då en överraskande helomvändning. Han som alltid förespråkat Israels rätt att behålla all ockuperad mark beslöt att överge ockupationen utan en fredsuppgörelse. I ett första steg drogs de israeliska trupperna bort från Gaza och de judiska bosättare som inrättat sig där tvangs flytta.
Sedan hände två saker. Hamas tog över i Gaza och förvandlade området till en bas för fortsatt kamp mot Israel istället för att satsa på fredlig samlevnad. Och kort därefter fick Sharon ett slaganfall och ligger sedan dess medvetslös.
Troligen hade inte ens Sharon vågat gå vidare och lämna även Västbanken med ett hot om att krigshetsare skulle ta makten också där. I Israel växte övertygelsen att det aldrig skulle vara möjligt att nå fred med palestinierna. Hamas gjorde sitt bästa för att med ständiga raketbeskjutningar förstärka den övertygelsen.
På Västbanken styrde emellertid en annan palestinsk rörelse. Under ledning av president Abbas och hans premiärminister har all kraft lagts på ett bygga upp ekonomin samtidigt som man upprepat sin vilja att sluta fred med Israel. Trots att folk där fått det oavbrutet bättre medan Gazaborna fått det allt sämre har stödet för Abbas minskat.
I och med att Benjamin Netanyahu blev israelisk premiärminister har den israeliska fredsviljan emellertid blivit bara tomma ord.
Beslutet att på palestiniernas begäran erkänna en palestinsk stat är ett försök att bryta dödläget. Man kan bara hoppas att det lyckas. Israel behöver fred och man behöver göra sig av med bördan att ockupera ett annat folks land.
Ernst.klein@telia.com