Kristdemokraten Stefan Attefall argumenterar i Dagens Nyheter för att den nyinförda skatten som drabbar dem som bytt bostad och fått uppskov med vinstskatten ska tas bort. För detta får han däng av de flesta borgerliga ledarskribenter. Inte för att Attefall skulle ha fel, utan därför att ledarskribenterna infört ett förbud för borgerliga politiker att ta till orda i annat syfte än att hylla de förslag som regeringen fört fram i olika frågor.
På samma sätt får också folkpartiledaren Jan Björklund hård kritik därför att han vill ha ny kärnkraft, en åsikt som också ledarskribenterna, trots sin upprördhet, i allmänhet delar.
Det är rätt snurrigt att politiska skribenter som berömmer sig av att deras tidningar numera är partipolitiskt oberoende ändå anser sig ha rätt att kräva extrem disciplin från partipolitikerna.
Själv är jag glatt överraskad över att det nu gått upp också för kristdemokrater att deras framgång med att sänka fastighetsskatten fört med sig en ny orättvisa. Den som bor kvar i sin villa får sänkt skatt, den som byter bostad får höjd. Man kan bara hoppas att Attefalks insikt sprider sig till fler av allianspartiernas politiker.
Det finns uppenbarligen hos borgerliga ledarskribenter en skräck för att alliansen ska framstå som splittrad, att den enighet som bidrog till framgången i förra valet ska tunnas ut när nästa valdag närmar sig.
Mot denna oro bör dock ställas behovet av att allianspartierna inte bara ska regera utan också ägna sig åt politisk förnyelse.
Det var viktigt att inför regeringsbildningen nå enighet om att kärnkraftsfrågan skulle läggas åt sidan under den här valperioden. Inga kärnkraftsverk skulle stängas och inga nybyggen planeras.
Men ju tydligare det blir att det är kärnkraften vi kan tacka för att Sverige ligger i topp när det gäller låga koldioxidutsläpp desto nödvändigare blir det att regeringen också bestämmer sig för en framtida kärnkraftssatsning. Om detta verkar en insikt växa fram även bland centerpartister. Om de fått igenom sin nedläggningslinje redan på 80-talet, som de då ville, skulle Sverige tvingats till en kraftig utbyggnad av företrädesvis koleldade kraftverk.
Om de övriga allianspartierna vill driva på ett omtänkande inom centern (och inom socialdemokratin) måste de våga tala klarspråk till väljarna. Det räcker inte med bordskonversation vid statsrådsluncherna.
Därför bör utspel i denna fråga liksom i andra framtidsfrågor välkomnas istället för att hyssjas ner. Regeringen har med stor kraft genomfört ett antal impopulära beslut och några mera populära. I några fall har man slagit till reträtt från givna vallöften därför att argumenten mot dem från andra håll visat sig oväntat starka. Ju längre tid som går sedan förra valet desto rimligare blir det att också allianspartiernas företrädare vågar ha synpunkter på regeringspolitiken som går utöver vad partiledarna lovade före valet.
Alliansens valprogram löste inte alla Sveriges problem. Somliga problem har uppstått därför att vallöftena framtvingat ogenomtänkta kompromisser som om uppskovsskatten. Andra har blivit aktuella därför att det tillkommit ny kunskap och nya perspektiv.
Om regeringspartierna tänker sig att gå till val enbart på sina framgångar under regeringsåren kan de vara rätt säkra på ett nederlag. Winston Churchill vann andra världskriget, men förlorade ändå ett val bara veckor efter segern. Hans motståndare inom labour hade ett mera attraktivt program för efterkrigstiden.
Om ett sådant vinnande program ska fram inför valet 2010 måste allianspolitikerna tillåta sig en fri debatt om framtiden redan nu.
ernst.klein@telia.com