Min syster bor i Pasadena utanför Los Angeles. Det var därför med en alldeles särskild nyfikenhet jag häromdagen började läsa en krönika i New York Times därifrån. Tidningens kolumnist Maureen Dowd hade med skräckblandad förvåning upptäckt att Pasadena fått en alldeles ny sorts lokaltidning.
Pasadena Now finns bara på nätet. Det är inte så ovanligt nuförtiden och ingen anledning att särskilt uppmärksamma tidningen. Men att ägaren häromåret sparkade alla sina anställda (sju personer) därför att han hittat ett alldeles nytt sätt att göra tidning kan motivera större uppmärksamhet än bara höjda ögonbryn.
Pasadena Now görs nämligen numera i Indien. Dess innehåll är strikt lokalt och handlar bara om sådant som händer i Pasadena. Men de som samlar in nyheterna och skriver artiklarna, liksom de som säljer annonserna, finns alla på andra sidan jordklotet.
Det går väl inte, säger ni. Reportrar måste väl finnas på plats för att träffa folk, uppleva det som händer och läsa offentliga handlingar. Men nej, Pasadena News har bara drivit en utveckling som redan är på gång i alla tidningar ett snäpp längre. Telefonen är sedan länge reporterns viktigaste arbetsredskap och det går numera lika bra att ringa från Indien som att ringa lokalt.
Via nätet kan man följa direktsändningar från Pasadenas stadshus och andra nyheter får man via e-post och pressmeddelanden. Listan över kommande evenemang görs i Mysore City i södra Indien, berättar Maureen Dowd. G. Sreejayanthi som svarar för spalten har ett annat heltidsjobb, men ser skrivandet för Pasadena News som en trevlig och lönande bisyssla.
Måttligt lönande dock med västerländska mått mätt. För en artikel av ungefär den här krönikans längd betalar tidningen 7 dollars och 50 cent, vilket även med dagens höga dollarkurs inte blir mer än ungefär 60 kronor.
Ett problem med att inga medarbetare någonsin satt sin fot i Pasadena har naturligtvis varit att de har vissa problem med att få den rätta närvarokänslan. Att veta att "Rose Bowl" syftar på en sportarena med ett av USA:s mest kända idrottsevenemang är inte omedelbart självklart om man befinner sig på ett avstånd av 1 300 mil från själva händelsen.
Pasadena har en alldeles vanligt tidning också, Pasadena Star-News. Där tyckte man till en början att idén med denna extrema outsourcing av den journalistiska verksamheten var alldeles befängd. Men det dröjde bara till oktober i år innan Dean Singleton, chef för den tidningsgrupp som den tidningen hör till (54 dagliga tidningar runt om i USA) på en tidningsutgivarkonferens meddelade att hans företag nu ska utreda möjligheterna att lägga ut alla olika delar av tidningsverksamheten utanför tidningarnas utgivningsorter, kanske till och med utomlands.
Utöver att han är chef för den här stora tidningskedjan är Dean Singleton också ordförande i världens ledande nyhetsbyrå Associated Press.
I Sverige är vi väl dock förskonade från denna utveckling? Säg inte det. Tidningsägare söker även i Sverige frenetiskt efter möjligheter att göra tidningsproduktionen billigare. Det sker till priset av att allt fler händelser bara bevakas per telefon eller via tv eller nätet.
Och det är väl för all del inte aktuellt med en outsourcing av Correns lokalbevakning till Indien. Att det knappast finns några där som behärskar svenska är ett högt hinder. Men om färdtjänsten kan förlägga sin telefonväxel till Estland med dess lägre löner, ska det väl inte heller vara omöjligt att hitta svenskspråkiga frilansjournalister i de baltiska staterna eller Polen som kan bevaka Boxholm och Ödeshög.
Jag fruktar det värsta när det gäller journalistikens framtid.
ernst.klein@telia.com