Protestropen mot Israels krigföring i Gaza växer världen över i takt med antalet döda och skadade. Men hur äkta är upprördheten?
Frågan kan verka besynnerlig. Måste inte alla människor reagera när medmänniskor drabbas på det sätt som nu palestinierna i Gaza?
Kanske. Men hur stor är upprördheten över hundratusentals döda i Darfur eller miljoner i Kongo? Och hur fort gick inte indignationen över terroristdådet i Bombay över.
Hur många har de senaste veckorna fallit offer för det lågintensiva inbördeskriget i Irak? Jag har inte något svar därför att dessa händelser inte ens anses förtjäna notiser i svensk press.
Det är tydligt att vår förmåga till medkänsla varierar starkt. Offren för israelisk krigföring mot palestinierna kan alltid räkna med starka sympatibevis. Israeliska offer för palestinska självmordsbombare också.
Konfliktens lösning är också lätt att peka ut. De två folken måste förhandla sig till en fredsuppgörelse där bägge garanteras en egen stat i fred med omvärlden.
Problemet är bara att Hamas är absolut motståndare till såväl fredsförhandlingar som en lösning där inte Israel försvinner från kartan.
Det menar de naturligtvis egentligen inte, invänder många. Kravet på att Israel ska krossas är väl mest ett sätt att skapa entusiasm i de egna leden, samtidigt som man skaffar sig ett starkt utgångsläge om det någonsin blir förhandlingar.
Jag tror tyvärr att detta är en villfarelse. Hamas är en rörelse som drivs av en religiös övertygelse som inte tillåter några kompromisser. I sitt program hävdar man att profeten Muhammed i islams heliga skrift koranen utlovat att själva naturen på den yttersta dagen kommer att delta i utrotningen av judarna.
Hamas tror att Palestina givits till muslimerna som en helig förläning från Gud. Att avstå från någon enda millimeter av denna mark är därför ett brott mot Gud. Den som förhandlar med Israel eller sluter fred med Israel hotas med Guds straff. Det är svårt att se hur man ska kunna göra sig fri från en så hårt fastgjuten ståndpunkt
Även utan en i religionen grundad tro på att hela Palestina måste vara arabiskt och muslimskt har arabvärlden och palestiniernas företrädare haft mycket svårt att acceptera Israels existens. Det dröjde till 1989 - mer än 40 år efter FN-beslutet att Palestina skulle delas mellan en judisk och en arabisk stat - innan PLO under Arafats ordförandeskap kunde förmås att erkänna Israels existens. Och ännu år 2000 vågade Arafat inte ta steget fullt ut och acceptera den av Bill Clinton framlagda fredsplanen - kanske för att han fruktade Hamas växande styrka.
Det kan finnas många skäl till en bristande medkänsla med krigens offer. För israelernas del är deras kallsinnighet inför Gazabornas lidande att de tycker att palestinierna själva genom att rösta på Hamas har dragit på sig ett krig som Israel upplever som ett försvarskrig.
På liknande sätt förhöll sig de flesta européer och amerikaner till det tyska folkets lidande i andra världskrigets slutskede.
Kanske finns det inte heller anledning att moralisera över att Hamas avsiktligt utsätter civilbefolkningen för de israeliska attackerna. Att offra den egna civilbefolkningen är klassisk gerillataktik i syfte att försvaga motpartens moraliska position.
Det finns ingen anledning att kräva att alla ska vara lika upprörda över att ett krig kräver offer. Däremot kan det finnas anledning att försöka förstå också de israeliska känslorna.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com