De kristdemokratiska statsråden får nöja sig med att genomföra det som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vill ha genomfört. För att profilera sig tvingas Göran Hägglund till konstiga turer som debattartikeln häromdagen där han påstår att en förment "kulturelit" anser att den som gillar föreställande konst är nazist.
Maud Olofsson har talat för döva öron i regeringen när hon krävt ändringar i las och företagsbeskattningen.
Folkpartistatsråden Nyamko Sabuni och Cecilia Malmström verkar överhuvudtaget inte ha fått syssla med politik. Och avgående ministern Lars Leijonborg har fått se sin stora satsning på ett globaliseringsråd resultera enbart i en rapport som får samla damm därför att innehållet inte passar dem som bestämmer i regeringen.
Redan regeringsbildningen visade att Moderaterna bestämt sig för att ta total kontroll över regeringsmakten. Skillnaden är stor gentemot upplägget när 90-talsregeringen tillkom. Nu säger Moderaterna dessutom att man avser att bli det statsbärande partiet, det vill säga man har samma ambition som Socialdemokraterna tidigare, nämligen att kunna regera på egen hand och bara söka stöd när det är absolut nödvändigt hos andra partier. I realiteten är ambitionen därmed att uppsluka övriga borgerliga partier.
Den budget som regeringen lade fram den här veckan visar med eftertryck på denna ambition. Det gäller både i stort och i smått. I smått handlar det om sådant som att avskaffa konstnärslönen. I stort handlar det om ett nytt jättelikt jobbskatteavdrag som genomdrivits av allt att döma mot alla tre allianspartiernas önskan. Ingen vågar öppet protestera eftersom en sådan protest skulle hota alliansregeringens överlevnad.
Redan i nästa års val kan emellertid Moderaternas ambition visa sig ödesdiger. För regeringens överlevnad saknar det betydelse om Moderaterna går fram några procent eller möjligen backar litet. Däremot lever alla de tre mindre partierna farligt, allra farligast just nu Kristdemokraterna.
Europavalet visade att det inte behöver vara på det sättet. Moderaterna förmådde inte lansera några lyskraftiga kandidater och kunde inte åka snålskjuts på statsministerns och finansministerns förtroende. Partiet gjorde ett dåligt val.
Folkpartiet däremot lanserade en mycket stark lista. Det var inte bara Marit Paulsen, utan också Cecilia Wikström (som Björklund inte vågade göra till statsråd av rädsla för konkurrens) och dessutom en äldre tungviktare som Barbro Westerholm och en profilerad yngre kandidat, Fredrik Malm. Resultatet lät inte vänta på sig. Partiet gjorde ett långt bättre val än såväl i riksdagsvalet som i förra EU-valet.
En sådan profilering behöver partiet uppenbarligen också inför nästa års val. I statsrådskretsen har man ingenting att hämta. Jan Björklund har valt att omge sig med idel blekfisar.
Också i övrigt är det brist på lyskraftiga FP-politiker. Ett enda namn sticker ut. Det är Birgitta Ohlsson. Hon har stor politisk bredd och är uppenbart ett ämne till en kommande partiledare. En klok partiledning skulle verkligen satsa på att låta henne spela en stor roll både inåt och utåt. Men det verkar inte vara Jan Björklunds strävan. Han verkar nöjd med att få sköta sitt i en regering där annars Moderaterna bestämmer hela politiken.
Men liberalism handlar verkligen inte bara om skolfrågor. Och liberaler är inte Moderater.
Ernst Klein