Det är en myt att alla svartjobb kan förklaras med det höga skattetrycket i Sverige. Traditionen att betala städhjälp och andra som hjälper till i hushållet direkt i handen härstammar tvärtom från den tid då sådana inkomster ändå knappast skulle leda till någon skatt. Inte heller undandrog den som anställde en städhjälp några sociala avgifter eller moms från statskassan. Det fanns nämligen inga sådana.
Det var långt ifrån bara överklassen som anlitade hjälp med hemsysslor. Det var vanligt i många familjer att en sömmerska kom hem någon gång om året för att sy om eller sy nytt. Köpa färdigt hade man knappast råd med. Jag vet inte om sömmerskan brukade skriva räkning, men hon fick i alla fall sin betalning direkt i handen. Och sedan var det hennes ensak hur hon deklarerade.
Och på den tiden när ingen hade tvättmaskin kunde också någon grannfru komma och hjälpa till med tvätten och få sin ersättning i handen. Inte tänkte någon på att det var en inkomst som skulle beskattas!
Ibland när familjen skulle ha större kalas - bröllop eller 50-årsdag - hyrde man in kokerska och serveringshjälp. De hade givetvis ingen firma som skrev räkning. Och ingen tänkte på skattefrågan när de fick sin betalning i handen efter avslutat arbete.
Samma gällde förstås städhjälp. De som jobbade med städning i hemmen var ofta själva hemmafruar som drygade ut hushållskassan med det de kunde tjäna ihop genom att jobba åt andra familjer.
Barnflickor var ända in på 60-talet oftast praktikanter som behövde jobbet för att sedan komma in på barnsköterskeskolor. Inte tänkte någon på att de borde betala skatt på sin magra lön. Och ATP fanns i alla fall ännu inte.
Det var först på 70-talet som arbetsgivaravgifterna började skjuta i höjden. Dels för att finansiera pensioner och sjukförsäkring. Dels för att dölja att inkomstskatterna hade blivit orimligt höga. Det var först då som man kunde börja tala om att städerskorna jobbade svart. I dag utgör arbetsgivaravgifterna trots en sänkning på 90-talet ungefär 40 procent av den formella lönesumman.
Det var emellertid knappast rimligt att tänka sig att de som anlitade städhjälp några timmar i månaden skulle ta på sig ett formellt arbetsgivaransvar. Och de som gick hem och städade brukade knappast organisera sig som städfirmor. Att de inte gjorde det berodde naturligtvis i hög grad på att kombinationen av inkomstskatt och arbetsgivaravgifter nu hade gjort det alldeles för dyrt att betala "vitt".
Därför fortsatte den gamla ordningen som från början inte alls handlat om medvetet skattefusk. Och eftersom den vanliga arbetsmarknaden för kvinnor växte kraftigt blev det allt vanligare att de som gick hem och städade var utlänningar som jobbade dubbelt svart - de hade inte arbetstillstånd och de betalade inte skatt.
Allt detta håller nu på att förändras tack vare den nya regeringens avdrag för hushållsnära tjänster.
Desto viktigare är det emellertid att inte tro att skattefusket bland yrkesverksamma hantverksfirmor har samma rötter som städerskornas svartjobb. Hantverkarnas skattefusk har tvärtom allt att göra med de höga skatterna. Det har bara varit alltför vanligt att hantverkare bestämt sig för att bara låta en del av sitt arbete redovisas vitt - tillräckligt för att säkra sociala rättigheter - och sedan dryga ut inkomsten med svartjobb. Städhjälpens skattefusk försvinner nog till största delen med de nya skattereglerna. Men hantverkarnas?
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com