En tydligare symbol för det kommunistiska Östeuropa som ett gigantiskt fängelse än Berlinmuren får man leta efter. När muren föll den 9 november för tjugo år sedan var det tydligt att det politiska system av statskontroll av ekonomi och människor som Lenin infört inte längre hade en chans att överleva.
Vi var många som hoppades och trodde att Östeuropas befriade miljoner skulle blåsa nytt liv i idén om ett demokratiskt styrelseskick i hela världen. I dag vet vi att detta var önsketänkande. Människorna i Östeuropa gjorde revolt mot att deras levnadsförhållanden var så mycket sämre än västvärldens. De kunde göra uppror därför att Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov hade blivit övertygad om att hans land inte längre hade råd att upprätthålla förtrycket i satellitstaterna. Han trodde att han kunde rädda kommunismen i Sovjetunionen genom att ge upp den i resten av Europa.
Det var naturligtvis fel det också. Men det krävdes stort mod att på det sättet ge upp en dröm om garanterad trygghet genom kontroll av omvärlden som styrt de sovjetiska ledarna ända sedan andra världskriget.
I Kina hade ledarna samma vår beslutat att rädda systemet med dess totalitära kontroll av medborgarna genom att ge upp de kommunistiska ideal som föranlett revolutionen och det långa inbördeskriget.
I dag lever kommunismen endast i Nordkorea, i Kuba och i Lars Ohlys fantasi.
Trots människornas enorma trötthet efter andra världskrigets fasor hade de gång på gång gjort revolt mot det kommunistiska förtrycket. Det skedde i Berlin 1953, i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968. Varje gång hade upproren blodigt slagits ner av sovjetiska trupper.
När den polske generalen och kommunistledaren Jaruzelski införde krigstillstånd i sitt land på Lucianatten 1983 var det för att hindra en sovjetisk invasion för att krossa den allt starkare fackföreningsrörelsen Solidaritet. Som polsk nationalist föredrog Jaruzelski att på egen hand fängsla ledarna för proteströrelsen istället för att låta ryssarna göra jobbet.
Men krigstillståndet kunde inte hejda det folkliga missnöjet och det växande stödet för Solidaritet. Den polske påven Johannes gjorde den katolska kyrkan till ett motståndscentrum som regimen inte vågade sig på. Polen blev därmed det första land där kommunisterna tvangs överlämna makten till andra.
På sommaren 1989 ökade trycket av östmedborgare som ville resa ut. Dittills hade deras semesterresor bara kunnat ske till andra kommunistländer. Men i slutet av sommaren beslöt Ungern (vars regim successivt luckrat upp det egna förtrycket) att öppna gränsen mot väst för de många östtyskar som samlats där i hopp om att slippa ut.
Men ändå var det inte många som trodde att det var början till murens fall. I slutet av augusti träffade jag själv den svenske ambassadören i Östberlin som just kommit tillbaka efter en audiens hos den östtyske ledaren Honecker (den sista innan denne tvingades avgå på grund av påstådd sjukdom). Ambassadören var helt övertygad om att den östtyska regimen skulle överleva protesterna.
Men den 9 november insåg man att något måste göras för att lätta på trycket. Genom en serie missuppfattningar kom beslutet i högsta ledningen ut som ett besked att muren skulle öppnas mot Västberlin. Egentligen hade nog avsikten bara varit den skulle öppnas litet grann. Men resultatet blev att folk strömmade till och de förvirrade gränsvakterna såg sig ingen annan råd än att släppa igenom dem. Sedan fanns det ingen återvändo.
Tjugo år senare är många besvikna på utvecklingen. Och i Ryssland försöker sig regimen på att tillämpa den kinesiska taktiken. Men att historien vände sommaren och hösten 1989 kan inte betvivlas.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com