Nonsens, svarar jag. Al Qaida är bevisligen en terrororganisation och det finns också andra islamistiska extremister med terrorn på sitt program. Detta säger inte nödvändigtvis någonting alls om världens övriga mer än en miljard muslimer.
Men länge var det tyvärr så att vanliga hyggliga muslimer kände obehag inför att ta avstånd från terroristerna. På något sätt tycks det ha känts som att erkänna ett medansvar.
Så är det naturligtvis inte. I Norge har man inte haft någon som helst svårighet att ta avstånd från Anders Breivik. Nästan alla inser att norrmän i allmänhet eller det norska samhället inte kan hållas ansvarigt för Breiviks illdåd.
Det är bra om muslimer på samma sätt kan skapa ett avstånd mellan sig själva, sin religiösa tro och de fanatiker som tror att Gud vill att de ska mörda påstådda fiender till islam.
Det har blivit modernt att jämföra dagens muslimer med 30-talets judar. Det är en jämförelse som förvirrar långt mer än den upplyser.
För det första var judarna inte mer än en liten minoritet i Europa, mindre än tio miljoner människor. I Tyskland där antisemitismen kom att härja mest vildsint utgjorde judarna en halv procent av befolkningen.
För det andra hade antisemitismen ingenting att göra med någon terroraktivitet från judiska extremister. Det fanns aldrig någon judisk terror i Europa.
Antisemitismen var en långt mera komplicerad fördom. Även hyggliga människor ogillade att judar var duktiga som affärsmän eller inom vetenskap och kultur. Den mest vildsinta antisemitismen gick ut på att det fanns en inneboende ondska hos alla judar och att de på något mystiskt sätt var på väg att skaffa sig makt över hela världen, dess politik och affärsliv.
Muslimerna är fler än en miljard över hela världen. Men de utgör långtifrån någon enhetlig kultur och än mindre en enhetlig politisk maktfaktor.
I Sverige lär det finnas ungefär en halv miljon människor som formellt är muslimer. Men de saknar nästan helt inflytande över politik, affärsliv eller kultur i landet. Enstaka muslimer har också i vårt land anslutit sig till extremistiska läror och är mer eller mindre beredda att ta till terrorn som vapen mot verkliga eller inbillade hot mot islam. Ansvaret för att lyfta dem ur deras hat och fördomar åvilar i första hand den muslimska gruppen.
Men också vi andra har naturligtvis ett ansvar för att visa att vi inte sätter likhetstecken mellan muslimer och terrorister.
Inte ens utrotningen av sex miljoner judar har räckt för att slutgiltigt göra upp med antisemitismen. Och att jämföra dagens muslimska minoriteter med 30-talets judar hjälper inte alls till för att bekämpa fördomarna.