Rysslands president Vladimir Putin identifierar sig alldeles tydligt med de styrande på det gamla tsardömets tid. Det är deras förlorade imperium han sörjer mera än det kommunistiska sovjetväldet. Han delar också deras bild av att landet hotas av oförsonliga fiender strax utanför gränsen. I den hotbilden ingick 1914 till och med Sverige som förmodades sträva efter revansch för förlusten av Finland 1809.
Men de allvarligaste hoten kom förstås från det tyska kejsardömet och från det österrikisk-ungerska kejsardömet. Tyskland och Österrike-Ungern å sin sida kände sig hotade inte bara av Ryssland utan också av Frankrike och Storbritannien. Och Frankrike såg sig hotat av Tyskland samtidigt som man bevarade en gammal oro för britternas avsikter. Kort sagt: alla länderna såg sig hotade av varandra och deras utrikespolitik syftade framförallt till att skydda dem från dessa tänkta hot.
Frankrike och Storbritannien svalde därför sina forna motsättningar och ingick en allians. Frankrike hade lånat ut stora pengar till Ryssland och var angeläget att skydda sina investeringar där. På det sättet blev också Ryssland medlem i den så kallade ententen.
Ententen fick samtidigt både Tyskland och Österrike-Ungern att känna sig ännu mera hotade. Alla länder rustade för att skydda sig mot ett överfall eller snabbt kunna slå tillbaka om läget så krävde. Tyskland hade detaljerade krigsplaner som alla utgick från att landets hela militärmakt måste sättas in mot Frankrike för att vinna en snabb seger. När mordet i Sarajevo på Franz Ferdinand av Österrike ledde till ett angrepp på Ryssland var storkriget oundvikligt. De ömsesidiga rustningarna hade lett till att det bara behövdes en tändande gnista. Det gällde att till varje pris förekomma för att inte förekommas. Allianserna som var tänkta att skydda mot krig fick motsatt effekt.
I alla de berörda länderna fanns till en början stor entusiasm för kriget. Ett modernt krig kunde bara vara i några veckor trodde man. Och det skulle ge stor ära åt segermakterna. Och alla var övertygade om att den egna sidan skulle segra.
Idag borde vi ha lärt oss att krig kan bli hur långvariga som helst och utvecklas på helt oförutsägbara sätt. Men fanns den insikten inför krigen i Afghanistan och Irak? Knappast. Snarare tvärtom.
Men ändå. Skillnaderna är stora. Må vara att Putin och ryssarna känner sig hotade från alla håll och försöker skrämma sig till ökad trygghet
I dagens Europa är nästan alla länder hopknutna i EU. Och den västliga militäralliansen Nato är så stark att bara en dåre skulle ge sig på att angripa. Krigsromantiken är borta.
Redan verkar Putin ha förlorat kontrollen över sina vänner i östra Ukraina. Det lär inte locka honom till nya äventyrligheter. EU och Nato är de fredsbastioner som saknades 1914.
ernst.klein@telia.com