Barack Obama är socialist. Han vill använda skatten för att omfördela inkomster, skriar republikanska valagitatorer med John McCain i spetsen.
Som om inte hela idén med skatter är att omfördela inkomster från rika till fattiga. Också ett strikt proportionellt skattesystem innebär att den med höga inkomster betalar mer i skatt än han får tillbaka från stat och kommun i form av service och bidrag.
I Sverige har vi ett skattesystem som är proportionellt för de flesta som nämligen bara betalar kommunalskatt för sina arbetsinkomster. Men för rätt många kommer en 20-procentig statsskatt ovanpå och för en liten grupp tillkommer dessutom den så kallade värnskatten. För inkomster av kapital betalar alla en proportionell skatt.
Så långt är skattesystemet fullständigt begripligt även om man kan ha olika åsikter om värnskatten och om vilka som bör betala statlig skatt överhuvudtaget. Det skattesystem vi fick i början på 90-talet efter insatser av framförallt Kjell-Olof Feldt och Bengt Westerberg byggde på insikten att om man börjar använda skattesystemet för ett politiskt finlir får man en oöverskådlig skatteflykt och rent skattefusk på köpet. Det är helt enkelt inte meningsfullt att försöka klämma åt dem med de högsta inkomsterna extra hårt, för de är också de som är bäst på att med olika metoder undvika skatt. Höga marginalskatter leder därför bara till inflationsdrivande avtalsrörelser.
En omfördelningspolitik som fungerar med någorlunda precision bygger därför på att skatterna används till sådant som att göra sjukvården nästan gratis, så att ingen av ekonomiska skäl behöver avstå eller till att ge alla barnfamiljer bidrag. A-kassan och sjukförsäkringen är också exempel på en sådan fungerande omfördelningspolitik liksom den allmänna pensionen.
Men den borgerliga alliansregeringen har inte varit nöjd. Den är med rätta bekymrad över att många svenskar är arbetslösa. Den har därför velat uppmuntra dem som går från arbetslöshet till ett jobb genom att bevilja alla som har ett arbete ett jobbavdrag på skatten. I höstens budget höjs avdraget och moderaterna vill fortsätta på den inslagna vägen. Dessutom innehåller budgeten ett komplicerat nytt avdrag för pensionärer med låga inkomster.
Innebörden av jobbskatteavdraget är att den som blir arbetslös eller pensionär förutom att han får en kraftigt sänkt inkomst får en höjd skatt. Det är mycket begärt att de som drabbas av detta ska tycka att ett sådant system är rättvist och bra.
Detta är ingenting att bry sig om, menar systemets förespråkare. Till en överkomlig kostnad för staten bidrar jobbskatteavdraget till att öka sysselsättningen och det är bra för alla. Så är kanske fallet, men faktum är att redan systemet med att a-kassa och sjukpenning är lägre än ordinarie inkomst syftar till att uppmuntra sjuka och arbetslösa att så fort som möjligt komma tillbaka i arbete.
Om regeringen tyckt att den signalen inte varit tydlig nog kunde man ha sänkt ersättningen i a-kassa och sjukförsäkring ännu litet mer än man gjort. Men det har man inte vågat. Därför hittade man i stället på jobbskatteavdraget i förhoppning att de mångas glädje över en skattesänkning skulle överskugga de andras missnöje. Jobbskatteavdraget har ju den politiska fördelen att den för samma kostnad för staten ger en större skattesänkning för dem som får del av den än om skatten skulle sänkas för alla.
Men jag tror att regeringen i längden visat sig ha gjort självmål. För högre skatt för lägre inkomst kan inte försvaras som rättvist. Och skattesystemet fungerar bäst när det är enkelt och kan överskådas också på lång sikt.
ERNST KLEIN
ernst.klein@telia.com