Det vore bra om väljarna visste vilka riksdagsmän de valt. Det gör de oftast inte. I våra val presenterar partierna långa listor på kandidater och det är inte lätt att hålla reda på vilka som faktiskt blivit invalda.
Därför behövs någon form av personval. Kanske. Grundlagsutredningen har efter mycket grubbel kommit fram till att det nuvarande valsystemet med stora valkretsar som väljer många riksdagsmän ska vara kvar. Men man vill öka möjligheterna för väljarna att kryssa in en kandidat som de faktiskt hört talas om.
Den som lyckas erövra fem procent av personkryssen på sitt partis valsedlar ska därför i fortsättningen rycka upp till första plats, förbi dem som partiorganisationen helst velat få valda. Hittills har det krävts åtta procent.
Även om effekten blir att några fler riksdagsmän kan bli personvalda är systemet idiotiskt.
I ett litet parti i en liten valkrets krävs det inte särskilt många röster för att på det sättet gå förbi partiets lokala toppnamn. I ett stort parti i en stor valkrets behövs det desto fler.
Ändå kan man hävda att det är viktigare för den enskilde väljaren med personval om det egna partiet får 10-20 riksdagsplatser i valkretsen än om det bara får ett eller två. Procentsystemet verkar alltså i helt felaktig riktning.
Att den kandidat som får fem procent av väljarkryssen går förbi alla andra på valsedeln är också helt godtyckligt. Risken är stor att den kandidat som är framgångsrik i sin personvalskampanj slår ut en annan kandidat vars inval de flesta av partiets väljare betraktat som självklart eftersom han står på en av de första platserna. Eftersom väljarna bara har ett kryss till sitt förfogande måste de avstå från att kryssa kandidater, trots att de gillar dem.
Man kan mycket väl tänka sig att en stor majoritet av ett partis väljare hellre vill ha in några av dem som de inte kryssat än den kandidat som lyckats få ihop de erforderliga fem procenten. Men valsättet ger inget utrymme för hänsyn till sådana sympatier.
I praktiken kommer kryssningssystemet att missgynna de kandidater som står alldeles nedanför den som partiet placerat överst på listan. Många väljare kommer nämligen automatiskt att kryssa partiets förstanamn och det ska mycket till för att hon blir bortkryssad. Men sedan blir personkryssen desto viktigare. Och då kommer många väljare att hellre vilja lyfta fram någon som står längre ner på listan, särskilt om han lyckats driva en effektiv personvalskampanj.
Vad krävs då för en framgångsrik personkampanj? Helt klart är att den underlättas av om man har stöd av en engagerad intressegrupp inom partiet, till exempel ungdomar, kvinnor, kommunalanställda eller lokalpatrioter.
Detta är inte fel i sig själv, men kan bli helt fel om det räcker med att få ihop fem procent av partiets väljare samtidigt som kanske 95 procent av dem inte vill ha just denna kandidat hellre än dem som står högre upp på valsedeln.
En annan svaghet med kryssningssystemet är att det inte ger något utrymme för att stryka en kandidat som väljaren av någon anledning tycker riktigt illa om.
Ett vettigt personvalsystem måste därför börja i andra änden: Minska valkretsarnas storlek så väljarna får en rimlig chans att hålla reda på vilka riksdagsmän som valts in för just deras valkrets. Men den tanken tycks inte ens ha övervägts av grundlagsutredningen. Den vill i grunden inte förändra någonting, bara ge intryck av att man tagit hänsyn till dem som kräver ett större inslag av personval.
Därför är dess förslag ett rejält haveri för hela idén med personval.
Ernst.klein@telia.com