Har Sverige någonsin tidigare haft en så ondskefull regering?
Den frågan måste kännas naturlig för dem som utan förberedelse ställs inför oppositionens beskrivning av alliansregeringens första år.
Får man tro det som sägs från det hållet är vi nämligen just nu på väg ner i ett svart hål där vi alla kommer att försvinna. De enda som blir kvar är några hundra rika som förvånade står kvar vid avgrundens rand och begrundar ödet för alla oss andra.
Att regeringen mot denna nattsvarta bakgrund alls får några röster kvar i opinionsundersökningarna är ett herrans under.
Men hur länge kan man som opposition vinna framgång uteslutande på att måla i svart? Så småningom upptäcker kanske allt fler att de fått det bättre trots eller kanske tack vare den nya regeringens politik. Och hur blir det då med oppositionens trovärdighet.
De som hörde Mona Sahlin utfrågas av KG Bergström i tv i tisdags måste ha slagits av att hon inte på något enda område presenterade egna politiska förslag. Hennes enda och evigt upprepade budskap var att det regeringen gjort och planerar att göra är fel.
Socialdemokraternas hållning till regeringens planerade nedskärningar av försvaret erbjuder ett slående exempel på denna taktik att uteslutande kritisera. Man säger, precis som den avgående försvarsministern Mikael Odenberg, att det är alldeles galet att föreskriva minskade anslag för materielinköp innan försvarsberedningen hunnit diskutera vad försvaret ska ha för uppgifter i framtiden.
Jag delar händelsevis uppfattningen att denna kritik är befogad. Men den är meningsfull bara om man håller öppet för att det kanske inte alls går att spara mer på försvaret, ja, kanske till och med att försvarsanslagen måste öka igen i framtiden.
Den öppenheten finns emellertid inte i socialdemokraternas kritik. Tvärtom antyder man att det är helt säkert att en socialdemokratisk regering kommer att spara lika mycket och kanske till och med ännu mer än regeringen vill. Så vilket värde har då kritiken mot regeringens linje?
Dagens försvarspolitik bygger på att Ryssland inte längre utgör något hot mot oss och att vårt försvars viktigaste insatser kommer att göras i oroshärdar utomlands. Men gäller den förutsättningen fortfarande? Under Putin har Ryssland alltmer markerat att man på olika sätt strävar att dominera sin omgivning. Agerandet mot Estland när esterna flyttade på ett monument är ett talande exempel. Det är lätt att föreställa sig större anledningar till konflikter i framtiden och därmed också hot som blir svåra att värja sig emot utan ett starkt försvar.
Det är sådant som en ansvarsfull opposition borde diskutera.
På ett enda område kommer nu faktiskt ett plötsligt erkännande av att allt regeringen gör kanske ändå inte är drivet av onda avsikter. Det gäller skolan. Trots att skolminister Jan Björklund varit den borgerliga politiker som tidigare mobbats mest av vänstern vill socialdemokraterna nu göra upp med honom och folkpartiet om en ny skolpolitik.
Det är utmärkt. Men vad beror denna sinnesändring på? Uppenbarligen att väldigt många väljare gjort klart för Mona Sahlin och Morgan Johansson att Björklund faktiskt verkar vara på rätt väg med sina skolreformer, medan socialdemokraternas politik avslöjats som helt ohållbar.
Samma kan komma att hända med politiken på andra områden, när väljarna vant sig. Då kommer en oppositionspolitik som bara innebär ett ständigt tjat om att allt regeringen gör är fel och styrt av onda avsikter att lida ett rejält skeppsbrott. Tänker Mona Sahlin byta kurs innan detta inträffat?
Ernst Klein var Östgöta Correspondentens chefredaktör 1990-98.
ernst.klein@telia.com