När Handelstidningens chefredaktör Torgny Segerstedt skrev i sin tidning att "herr Hitler är en förolämpning" föranledde det riksminister Herman Göring till ett rasande protesttelegram.
Ingen kan heller förneka att Segerstedts formulering var starkt provocerande. Säkert gladde det honom att den nådde fram till den nazistiska regeringskretsen. Bakom meningen låg en brinnande övertygelse om att nazismen var en katastrof för Tyskland och för hela Europa. Att den trycktes redan 1933, bara kort tid efter Hitlers maktövertagande när så många andra ville se något positivt med detta maktövertagande, visar på en beundransvärd tidig insikt.
I Sverige rådde då som nu en vidsträckt yttrandefrihet. Det var aldrig på tal att stoppa Segerstedt. Några år senare när Hitlers arméer dominerade Europa var toleransen mot provokationer mot Tyskland inte lika självklar. På många håll ansåg man att Handelstidningens skriverier hotade att kasta landet in i andra världskriget.
Men Segerstedt lät sig inte tystas. Och för detta beundras han fortfarande, långt efter sin död. Att man ville begränsa hans och andras yttrandefrihet sågs genast efter kriget som något ytterligt genant.
Yttrandefriheten är alltså någonting livsviktigt som måste vårdas om vi inte i efterhand ska behöva skämmas över att ha givit efter för tyranniska påtryckningar.
Men är den utan gränser?
Ett klassiskt exempel på missbruk av yttrandefriheten är om någon i en fullsatt biosalong utan anledning ropar "Elden är lös!" och därmed utlöser panik så att folk kanske blir nedtrampade.. Om det verkligen brinner är situationen naturligtvis en annan.
Nu handlar diskussionen om yttrandefrihetens gränser om olika teckningar av profeten Muhammed som utlöst våldsamma protester bland muslimer. Uppenbart var det starkt provocerande att rita Muhammed med en bomb i sin turban, som en av de danska tecknarna gjorde. Och när Lars Vilks ritat Muhammed som rondellhund är han uppenbarligen fullt medveten om att hundar ses som extremt lågtstående varelser i den muslimska tankevärlden.
Vilks har velat provocera. Men det är en alldeles tom provokation. Den vill ingenting annat än reta upp troende muslimer. Det går inte att urskilja någon som helst annan tanke bakom teckningen än just ett uttalat förakt för muslimers syn på hundar. Vilks vill göra alla muslimer upprörda. Det räcker för honom.
Bakom teckningen av Muhammed med en bomb i turbanen finns däremot en tydlig protest mot att somliga muslimer använder sin tro som förevändning för terror. Provokationen hade ett syfte.
Vilks teckning påminner om den som ropar "Elden är lös" på det sättet att Vilks vet att om han är framgångsrik med sin provokation är risken stor att hus bränns ner och människor skadas eller dödas. Han vill utlösa demonstrationer. Det är i själva verket det enda urskiljbara motivet för hans iver att få teckningarna publicerade och utställda.
Jag tycker inte att hans teckningar ska förbjudas. Men jag tycker inte heller att det finns något berömvärt i att han gjort dem och ännu mindre i att publicera dem.
Ska man provocera krafter som har för vana att besvara provokationer med våld, ska man ha en god anledning att göra det. Att somliga muslimer är så lättprovocerade att de är beredda att ta till våld mot teckningar som gjorts och offentliggjorts på andra sidan jordklotet är inte tillräcklig anledning att provocera dem.
Om demonstrationerna mot Vilks teckningar urartar och kanske leder till att människor dör, har hans provokation då varit framgångsrik? Eller vad är det han vill åstadkomma?
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com