Sharon uppfattades ofta som ideolog, men han var strateg, den ständige generalen.
Under årtionden arbetade han för att Israel skulle befästa sin position på Västbanken och i Gaza. När jag träffade honom i slutet på 1970-talet talade han om nödvändigheten att skapa israeliska bosättningar invid alla palestinska städer så att det aldrig skulle kunna bli tal om att släppa någon del av området ifrån sig. Lyckligtvis förverkligades aldrig den visionen. Dagens israeliska bosättningar på Västbanken ligger på behörigt avstånd från större palestinska samhällen. Det är problematiskt nog.
Sharons militära karriär bestod i stor utsträckning av häpnadsväckande framgångar i klar strid mot givna order. I oktoberkriget 1973 som i flera dagar hotade att bli en katastrof för Israel drev han sina trupper i en framgångsrik offensiv över Suezkanalen och kunde i princip ha erövrat hela Egypten. Men där fick den israeliska regeringen stopp på honom. Efter kriget lämnade han det militära och blev politiker. I början på 80-talet blev han försvarsminister och satte igång Libanonkriget med det uttalade syftet att krossa PLO militärt.
Men Sharon hade därutöver en dold agenda som han inte ens delgav sin premiärminister Menachem Begin. Sharon ville föra en kristen regering till makten i Libanon för att den sedan skulle sluta fred med Israel. Israel tvingades till slut ge upp sin offensiv mot Beirut, men landet fick en kristen regering. Dess premiärminister föll emellertid offer för ett bombdåd bara några veckor senare. Och Sharon och Israel blev djupt komprometterade av att man släppte fram kristna falangisttrupper för att genomföra en massaker i flyktinglägren Sabra och Shatila. Fredsavtalet blev inte värt papperet det var skrivet på.
Sharon tvangs avgå som försvarsminister, men kom tillbaka politiskt. Sedan fredsprocessen brutit samman, blev han 2002 Israels premiärminister. För att skydda landet mot terrordåd började han uppförandet av muren mot Västbanken. Redan det innebar ett kraftigt omtänkande i jämförelse med hans tidigare uppfattning att Israel skulle behålla området och genomföra en judisk kolonisering. Men Sharons omtänkande gick ett steg längre. Han insåg att med en ständigt växande palestinsk befolkning skulle Israel inte kunna förbli både demokratiskt och en judiskt dominerad stat om man inte gjorde sig av med de ockuperade palestinska områdena. Första steget var utrymningen av Gaza. Hamas som fått makten där ville inte fred utan gjorde istället området till en bas för raketangrepp mot Israel. Därmed blev det oerhört svårt för Sharon att genomföra andra steget i vad han nog planerat: nämligen en utrymning av större delen av Västbanken. Och innan han ens hunnit formulera sin politik för Västbanken drabbades han av det slaganfall som sedan dess hållit honom i koma fram till hans död i förra veckan.