På senare år har Sveriges åklagare blivit allt hårdare i sin tillämpning av möjligheterna att hemlighålla all information under den tid en förundersökning pågår. Advokater åläggs total sekretess och får därför inga möjligheter att i massmedia bemöta de anklagelser som riktas mot deras klienter. De brottsmisstänkta hålls i häkte ibland under långt tid och ofta under total isolering.
Allt detta påstås vara nödvändigt för att inte bevis ska kunna försvinna eller förvrängas innan polisen hunnit granska dem och sammanställa en brottsutredning.
Mot den bakgrunden är vice chefsåklagaren Erika Lejnefors utspel i veckan sensationellt. Efter att kritik riktats mot hennes kollega som leder förundersökningen mot den läkare som misstänks för dråp på ett spädbarn gick chefsåklagaren ut med avslöjanden om att det saknas viktiga uppgifter i den journal som förts på sjukhuset.
Det är helt uppenbart att chefsåklagarens syfte är att påverka nyhetsförmedlingen om det påstådda brottet och stoppa en opinionsbildning som hon anser missgynnar åklagarsidan.
Om en advokat på motsvarande sätt brutit förundersökningssekretessen kan man utgå från att åklagaren skulle ha begärt att han kopplades bort från målet.
Att åklagarsidan anser sig ha frihet att släppa hemligstämplat material ur en pågående utredning är mot den bakgrunden chockerande. Försvarsadvokater har i många år varit bekymrade över att poliser läckt uppgifter till pressen från pågående utredningar. Det har varit till skada för deras klienter, menar de och har därför krävt att polismyndigheten ska utreda vilka som läckt och straffa dem. Sådana utredningar är i dag inte möjliga på grund av att tryckfrihetsförordningen förbjuder myndigheter att utforska vilka källor en tidning kan ha haft för sina uppgifter.
Men möjligheten att en åklagare och till råga på allt en åklagare i chefsställning skulle använda sig av möjligheten att bryta sekretessen för att stärka åklagarens ställning inför allmänheten har nog inte föresvävat någon.
För min del tror jag att behovet att omge en brottsutredning med total sekretess är kraftigt överdriven. Det är nog ovanligt att en utredning försvårats av att det läckt ut uppgifter under utredningens gång. I själva verket är det nog inte ovanligt att en utredning tvärtom underlättas om allmänheten får veta mer om vilka spår polisen letar efter och bearbetar. Att allmänheten får veta vad som faktiskt hänt är också ett ganska rimligt krav.
Men det är viktigt att möjligheten att bryta förundersökningssekretessen inte förbehålls åklagarsidan. Polis och åklagare befinner sig ändå i ett överläge gentemot den som misstänks för ett allvarligt brott. Finns det uppgifter som talar till den misstänktes förmån måste hans advokat ha en självklar rätt att lyfta fram dem redan före rättegången om åklagarsidan anser sig kunna gå ut med sådant som talar emot honom.
Det finns naturligtvis argument för att alla uppgifter om ett brott och om den som misstänks för det hålls totalt hemliga fram till dess rättegången ger bägge sidor en möjlighet att lägga fram sin sak.
Men nu förekommer en sådan total hemligstämpel aldrig. Tvärtom. Att ett brott har begåtts och att det finns en misstänkt som kanske till och med häktats - inte för att han är skyldig utan för att han "på sannolika skäl" kan misstänkas vara skyldig - blir alltid känt. Att den misstänktes namn inte offentliggörs beror helt och hållet på en fungerande pressetik.
Då kräver både rättssäkerheten och allmänhetens rätt till upplysning att bägge sidor får föra fram den information de anser viktig. En ensidig rätt för åklagaren att bryta sekretessen kan omöjligen accepteras.
Ernst Klein
Ernst.klein@telia.com