Moderaterna hoppas bli ett evigt regeringsparti, precis som Socialdemokraterna en gång var. Det kommer nog inte att gå och det vore inte bra om det gick. Demokratin mår bra av regeringsbyten då och då.
Socialdemokraterna höll sig kvar vid regeringsmakten av flera skäl. Ett skäl var andra världskriget, ett annat tvåkammarsystemet i riksdagen som gjorde att ett valresultat aldrig fullt ut avspeglades i riksdagens sammansättning.
Andra skäl hade mera med partiets egen förmåga att göra. I regeringsställning koncentrerade man sig på att förvalta det existerande samhället och att förändra det i små steg - ofta i samförstånd med andra partier.
Inför valen och i den interna partiförkunnelsen återupplivade man däremot den socialistiska visionen och utmålade sig själv som en kämpe mot hart när oövervinnerliga borgerliga och kapitalistiska krafter.
Det var ingen ofarlig kluvenhet. Alltför ivriga socialistiska visionärer skrämde lika mycket som de lockade. Det blev Olof Palmes självvalda roll. Men ivern att hålla den socialistiska visionen levande var farlig på ett annat sätt också. Den behövde nämligen en förebild.
Och det fanns inga andra socialistiska förebilder än Kina, Kuba och de östeuropeiska länderna. Kina spelade nog aldrig någon viktig roll för de svenska socialdemokraterna - däremot för socialister längre ut på vänsterkanten. Kuba var mera lockande, men ändå för avlägset. Därför tvingades de socialdemokratiska ideologerna hitta någonting som kunde vara efterföljansvärt i Sovjetunionens satellitstater.
Att dessa var diktaturer var ingenting som man hade fördragsamhet med. Men hade inte till exempel Östtyskland ändå genomfört många bra saker när det gällde jämställdhet och trygghet? Därför intalade sig Ingvar Carlsson på sin tid att den östtyska regimen dessutom faktiskt lyckats skapa ett välstånd som väl lät sig jämföras med västvärldens.
När muren rämnade 1989 krossades samtidigt alla illusioner om att det fanns någonting att beundra och eftersträva hos de socialistiska staterna. Från den dagens krossade illusioner har Socialdemokraterna fortfarande inte hämtat sig. Göran Perssons styre visade att de fortfarande var bra på att förvalta, men de hade inte längre en vision att elda egna och skapa en mur mot den borgerliga oppositionen.
Nu är förvirringen värre än någonsin. Och kanske kan den moderatledda regeringen därför vinna nästa val. Men i längden krävs något mer än att vara en bra förvaltare för att vinna val.
Moderaternas nya partiprogram är så utslätat att nästan ingen kan ha några invändningar emot det. Därför har också den enda kraftfulla kritiken mot det varit att partiet vill ge intryck av att ha kämpat för i stället för mot lika rösträtt för både män och kvinnor.
Partiet är dessutom sämre på att förvalta än S var under sin storhetstid. Utöver statsministern har M bara ett tungt statsråd, finansminister Anders Borg. Carl Bildt, då, säger någon. Men utöver att han är omstridd har Bildt också valt en roll som fritt svävande vid sidan om den svenska verkligheten.
Så moderaterna blir nog inget evigt regeringsparti. Lyckligtvis.
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com