I Sverige handlar regeringen på uppdrag av riksdagen. Den tillsätts av riksdagen och den kan när som helst avsättas av en riksdagsmajoritet. Den är hela tiden ansvarig inför riksdagen för det den gör eller inte gör.
Det amerikanska statsskicket är helt annorlunda. President Barack Obama och hans regering kommer inte att ha något uppdrag från kongressen. Presidenten kan bara avsättas om han begått ett brott och då bara efter vad som är en rättegång där senaten agerar domstol under ordförandeskap av högsta domstolens ordförande.
Den nyvalde presidenten måste få sin budget och sina lagförslag godkända av kongressen. Om kongressen fattar beslut som han ogillar kan han lägga in sitt veto och det krävs då två tredjedels majoritet för att ändå driva igenom kongressledamöternas och senatorernas vilja. I Sverige har regeringen ingen sådan veto-möjlighet mot riksdagsbeslut.
Det svenska systemet bygger på att riksdag och regering strävar i samma riktning. Det amerikanska systemet utgår i stället från att presidenten och kongressens bägge kamrar agerar helt oberoende av varandra. Och i slutändan kan alla deras beslut underkännas av högsta domstolen om denna finner att de strider mot den mer än 200 år gamla författningen.
En regering har i praktiken alltid stor självständig makt. Det är meningslöst att diskutera om den amerikanska presidenten har större möjlighet än den svenska regeringen att agera på egen hand. Systemen är alltför olika. Det svenska parlamentariska systemet förutsätter att regeringen kan få igenom sin politik i riksdagen, annars måste den avgå. Den amerikanska presidenten sitter kvar även om hans politik gång på gång blir underkänd av kongressen.
Det är möjligt att president Obama kommer att få kongressens stöd för sina viktigaste lagförslag. Hans parti har ju den här gången majoritet i bägge kamrarna. Men det finns ingen garanti för att det blir så. Gång på gång har amerikanska presidenter hamnat på kollisionskurs med kongressen även om deras partier haft majoritet där. Och ingen president kan räkna med att få igenom ett lagförslag utan att i förväg ha förhandlat fram dess innehåll med ledarna i kongressen.
I TV-serien Vita huset har den här situationen gång på gång illustrerats av hur presidenten och hans medarbetare tvingats kohandla med mäktiga kongressmän och inte sällan köpslå med enskilda ledamöter om deras röster.
Så går det inte annat än i undantagsfall till i Sverige. Det som i USA är regel är mycket ovanligt i vårt land. På ett sätt betyder detta naturligtvis att amerikanska senatorer och kongressledamöter har större självständighet än svenska riksdagsmän. Men denna möjlighet att handla på tvärs med presidentens politik betyder också att de utsätts för ett långt hårdare tryck från olika lobbygrupper än den svenska riksdagens medlemmar.
I samband med försommarens debatt om Försvarets radioanstalt, FRA, var det många som förfasade sig över den hårda partidisciplinen i Sveriges riksdag och önsketänkte om ett mera självständigt röstande där. Några gick så långt att man anklagade dem som inte avvek från partilinjen för feghet.
Den kritiken har ingenting förstått av skillnaderna mellan svenskt och amerikanskt samhällsskick. De svenska riksdagsmännen är inte nödvändigtvis en osjälvständig valboskap som ständigt måste rösta som partiledningen bestämt.
I praktiken tvingas regeringen förankra sin politik hos en majoritet i de egna riksdagsgrupperna. Men sedan regeringen fått en majoritet där för ett förslag finns det inte utrymme för enskilda riksdagsmän att avvika från partilinjen - om de inte beredda att låta både regeringen och sig själva betala ett pris som aldrig blir aktuellt i det amerikanska systemet.
Ernst Klein
ernst.klein@telia.com