I Norrköpings invandrardominerade förorter är ungefär hälften av invånarna arbetslösa. Det är symtomatiskt för Sveriges oförmåga att integrera sina invandrare.
I förra veckan ledde jag en debatt i Norrköping mellan integrationsminister Nyamko Sabuni och socialdemokraternas talesman i integrationsfrågor Luciano Astudillo. Trots mina försök att få dem att tala om problemet med de invandrare som varit här länge och ändå varken talar svenska eller har ett jobb ville de två hellre tala om flyktingmottagningen.
Astudillos syfte med att vrida debatten åt det hållet är uppenbart. För dagens flyktingmottagning saknar hans parti ansvar. För oförmågan att integrera dem som varit här i åratal är socialdemokratins ansvar desto mera uppenbart.
Astudillo vill nu att Migrationsverket ska få ansvar för att fördela ankommande flyktingar över landet och att kommunerna ska ha skyldighet att ta emot dem som verket skickar på dem. Flyktingarna själva behåller en formell valfrihet, men förlorar sina bidrag om de inte bosätter sig där myndigheterna vill skicka dem. Nyamko Sabuni hade en uppenbar poäng i att om folkpartiet föreslagit något sådant skulle socialdemokraterna genast anklagat partiet för att fiska i grumligt vatten.
Det är nämligen en egendomlighet i den svenska invandringsdebatten att trots att skillnaden mellan fp och s är liten använder de två partierna märkvärdigt hårda ord om varandra. S är vår huvudfiende sade Sabuni. Jag äcklas av fp har Astudillo förklarat tidigare i år.
Socialdemokraterna har märkvärdigt svårt att acceptera att fp inte bara vill erbjuda invandrarna att lära sig svenska utan också vill ställa krav på att de verkligen lär sig.
Det är välkänt att USA varit bättre på att integrera sina invandrare. Det beror delvis på att de för sin överlevnad tvingas ta jobb som vi i Sverige anser ovärdiga. Detta tvingar dem på ett hårdhänt sätt in i samhället. Men jag har också trott att en del av förklaringen till skillnaden mellan USA och Sverige har varit att invandrarna till USA kunnat litet engelska redan när de kom till landet - och därmed haft en grund att stå på när det gäller språket.
En ny undersökning som jag läser om i Washington Post visar dock att så inte är fallet. Trots att de från början haft sämre språkkunskaper än tidigare generationer har integrationen gått snabbare för dem som kommit under det senaste kvartsseklet än för dem som kommit till USA tidigare.
Den utlandsfödda befolkningen i USA har fördubblats sedan början på 90-talet. Och i motsats till dem som kom under början av förra seklet har de flesta kommit från främmande kulturer (Asien och Afrika) utan kunskaper i engelska. Ändå har de integrerats snabbare och effektivare än tidigare generationer.
Det gäller såväl jobb som språkkunskaper och allmän integration i den amerikanska kulturen. I nästan alla invandrargrupper har närmare hundra procent blivit ekonomiskt integrerade och ungefär två tredjedelar även kulturellt. Bara bland dem som kommit från Mexico är siffrorna sämre. Det beror förmodligen på att de illegalt tagit sig över gränsen och fortfarande saknar uppehållstillstånd.
Hur kan det komma sig att invandrare i Sverige även efter flera årtionden i landet har mer eller mindre obefintliga kunskaper i svenska och att även deras barn som vuxit upp här har påfallande brister i sitt språk? Detta är ett misslyckande som inte kan bortförklaras med att Sverige nu ska vara multikulturellt.
Ett Sverige där många invånare inte talar svenska blir ett delat samhälle, inte ett samhälle som bejakar nya kulturer.
Ernst.klein@telia.com