Amerikanska opinionsundersökningar visar att valet i höst mellan John McCain och Barack Obama är en öppen fråga. Jag har svårt att tro att det är så.
Om inte de amerikanska väljarna plötsligt avslöjar tidigare under året dolda fördomar kommer Barack Obama att vinna en storseger.
Jag påstår detta på grundval av att demokraterna haft rekordhöga väljarsiffror i vinterns och vårens primärval och att kandidaterna samlat in rekordsummor från rekordmånga väljare till sina kampanjer.
Jag skrev för mer än en månad sedan att jag inte köpte den konventionella visdomen att demokraterna skadats av den utdragna kampen mellan Obama och Hillary Clinton. Jag trodde och tror fortfarande att det är precis tvärtom. Demokratiska väljare har varit aktiva och engagerade i en aldrig tidigare sedd omfattning. Striden mellan de två kandidaterna har gjort att partiet stått i fokus för mediernas intresse under mycket längre tid än republikanerna. Och partiets valorganisation har testats i fler delstater än någonsin. Det bäddar för en demokratisk seger - alldeles bortsett från att George Bush hänger som en kvarnsten runt John McCains hals.
Årets val avslöjar på flera sätt ett amerikanskt samhälle som ser ganska annorlunda ut än vi på senare år fått intryck av. För första gången har en kvinnlig kandidat in i det sista varit med i kampen om det demokratiska ledarskapet. Och i slutändan har det varit en svart kandidat som dragit det längsta strået i tvekampen.
Amerika är ett land där rasfördomarna tagit sig mycket brutalare uttryck än i de flesta europeiska länder. Men det är också ett land som mer resolut än andra tagit itu med den diskriminering av svarta som otillständigt länge tilläts fortsätta.
Många tror nu att de kvarstående fördomarna trots allt är så omfattande att Barack Obama kommer att förlora i höst. Jag delar inte den uppfattningen. Inte så att jag föreställer mig att USA nu är ett land fritt från rasism. Rasism finns bland både vita och svarta.
Men Obama går på något sätt fri från fördomarna. Till att börja med var skepsisen stor mot honom - bland de svarta. Obama är nämligen ingen typisk svart amerikan. USA:s svarta är ättlingar till de slavar som så skändligt fördes dit från Afrika. En hel del av dem har också vitt blod i ådrorna. Slavägarna utnyttjade hänsynslöst de kvinnliga slavarna, ibland uppstod dessutom genuina kärleksförbindelser mellan slavägare och slavar. Troligen finns det i själva verket få svarta i dagens USA som inte i någon mån är rasblandade.
Men Barack Obama är annorlunda. Vita kvinnor som hade förhållanden med svarta slavar förekom praktiskt taget inte. Och först under de senaste årtiondena har äktenskap över rasgränserna blivit om inte vanliga så åtminstone inte helt ovanliga.
Obamas bakgrund är helt ovanlig. Han är frukten av en förbindelse mellan en vit kvinna och en svart man från Kenya med examen från ett amerikanskt toppuniversitet. Han är uppvuxen i en vit familj. Därför tog det ett tag innan de svarta väljarna accepterade honom som sin kandidat. Men samtidigt är han inte heller för fördomsfulla vita väljare en typisk svart kandidat. Han är helt enkelt alldeles unik och har gjort sitt bästa för att understryka detta i sin valkampanj. Det var därför de rasistiska utfallen från hans församlingspastor och mentor Jeremiah Wright kom så olägligt för honom. Men den historien kommer inte att leva till valet i november.
Det avgörande nu för demokraterna är att föra samman Obamas och Hillary Clintons anhängare. Hillary gjorde sitt bästa för detta i sitt tacktal till kampanjarbetare i förre veckan. Men jobbet måste fortsätta. Jag tror emellertid att de lyckas. Och då är McCain chanslös.
ernst.klein@telia.com