Finns det inte en risk för övermättnad i rapporteringen frånflodvågskatastrofen? Det låter kanske cyniskt att säga så men risken äratt vi, som hade turen att inte bli drabbade, tar ifrån de verkligtdrabbade deras sorg, att vi trivialiserar den genom att dag ut och dagin hänge oss åt den på avstånd, via medierna, som något slagsbesvärjelse.
I måndags ägnade påven sin mässa åt att be för att världensjournalister ska få styrka att utföra sitt arbete med att rapportera omkatastrofen på ett gott och etiskt tillfredsställande sätt, rapporterarCBS news. Vi journalister brukar inte gilla att makthavare lägger sig ihur vi sköter vårt jobb men den här gången tycker jag påven gjorde rätt-- inte bara hjälparbetarna utan även journalisterna kan behöva stödför sin grannlaga uppgift i en kaotisk situation.
I vilken mån påvens böner kan vara till hjälp är förstås en annanfråga. I en sekulariserad värld är det inte längre till Gud man vändersig i nöd utan till exempel till Göran Persson -- och han anses enligtsina kritiker inte ha varit uppgiften vuxen, lika lite som LailaFreivalds.
Det måste vara stötande för de drabbade att ta del av dennaskuldbeläggning som nu sker genom partipolitiska utspel. Att krympa envärldskatastrof till ynkligt inrikespolitiskt käbbel. Letandet eftersyndabockar tycks komma med automatik efter varje störreolyckshändelse. Inte lär det vara någon tröst för dem som nu sörjersina döda. Tvärtom hamnar det verkliga lidandet i skuggan avpartikäbblet.
Men det finns också det som den gångna månaden överraskat och glattmånga -- generositeten, solidariteten, önskan att hjälpa som vi ocksåfått många värmande bevis på genom mediernas försorg.
Om det inte lät så kyligt så skulle man kunna kalla de två sorternasreaktionssätt för resultatet av ett socialt experiment. Jag tänker påden judiske socialpsykologen Kurt Lewin, som flydde från Nazityskland1933 till USA där han gjorde en epokgörande insats genom sin forskningom hur den demokratiska människan utvecklas. Det var när hanundervisade studenter vid universitetet i Iowa i gruppdynamik som hansmest berömda fältstudier ägde rum.
När han kom till Amerika slogs han av amerikanska barns friauppfostran, de fick springa runt och prata och i nursery school fick degräla och yttra sig och ha en kroppslig frihet. Den friheten, tänktehan, måste vara en viktig grund för en demokratisk personlighet. Och sågjorde han ett experiment där han lät samma lärare uppföra sig på heltolika sätt i två jämförbara grupper med barn, auktoritärt i den ena ochdemokratiskt i den andra. Han kallade det Experiment in social space.
Den auktoritäre skulle straffa och belöna utan att berättavarför, ge order, inte låta barn bestämma själva. Den demokratiskesamarbetade hela tiden. Detta förde till väldigt skilda resultat.Barnen i den auktoritära gruppen skaffade sig snart en syndabock somtill slut blev så plågad att han måste flyttas över till dendemokratiska gruppen. Med en gång den auktoritäre läraren försvann utur rummet började eleverna att bråka, men de demokratiska börjadesamarbeta. Ordet "vi" användes dubbelt så ofta i den demokratiskagruppen.
Så lärde Kurt Lewin sina studenter att se sociala relationer.
Letandet efter syndabockar tycks alltså i hög grad hänga samman medodemokratiska strukturer. Vi brukar berömma oss av att leva i ett öppetsamhälle. Och de spontana solidaritetsyttringar som vi sett efterflodvågskatastrofen är väl just ett tecken på den öppenheten. Medanpartikäbblet tycks pågå i ett slutet rum, långt borta från den storaallmänhetens känslor och tankar. Kanske är det partisystemet somstelnat till en auktoritär och förtorkad struktur. Varför inte utredaden saken också?