Demokrati är möjlig i arabvärlden. Det är en slutsats somkan dras av det palestinska valet. Valdeltagandet var ganska högt,inget nämnvärt valfusk tycks ha förekommit, allt gick lugnt till.
Allt detta är närmast sensationellt. Förklaringen heter i storutsträckning Israel. Om den israeliska ockupationen av Västbanken ochGaza är det närmast omöjligt att hitta annat än fördömanden i svenskamedier. Men förutom att den dikterats av Israels behov att skydda sinegen befolkning från fientliga grannar har den uppenbarligen också lärtut att demokrati och fria val är ett sätt att hantera politiskamotsättningar som fungerar bättre än de förtryckarsystem som präglaralla andra stater i området. Mahmoud Abbas (Abu Mazen) fick närmare 65procent av de avgivna rösterna. Han har därmed ett massivtförtroendekapital att stödja sig på när han nu på en gång försökerreformera det palestinska samhället och få igång förhandlingarna medIsrael om en fredsuppgörelse som kan ge palestinierna en egen ochsjälvständig stat.
Abbas var Israels och USA:s favoritkandidat i valet. Det kan lättleda till slutsatsen att han kan förväntas beredd till storaeftergifter i fredsförhandlingarna. Det är nog en felsyn. Denamerikanske medlaren under 90-talet, Dennis Ross, beskriver honom somen mycket hård förhandlare, men också som en person som var inställd påatt gjorda överenskommelser skulle efterlevas. Med den inställningentill uppgörelser finns det goda skäl att inte lättvindigt gå med påeftergifter eller suddigheter som kräver nya förhandlingar om vad somegentligen menats.
90-talets Osloprocess präglades dessvärre av att inga uppgörelserbetraktades som heliga av någondera sidan. Om den ena sidan var dåligpå att leva upp till sina förpliktelser blev detta en bekväm ursäkt förden andra att inte heller fullfölja sina åtaganden.
Palestinierna ville inte eller lyckades inte kvävaterrorismen. Det fick Israel att slira på en rad löften om avvecklingav ockupationen. Israelerna kände att avtalet inte givit dem ökadsäkerhet, pale-stinierna att uppgörelsen inte givit dem det de hoppatspå.
Trots detta kunde en palestinsk stat i dag ha varit verklighet omYasser Arafat velat ta den uppgör-else som president Clinton föreslogpå hösten 2000 och som accepterats av den israeliska regeringen.
Det mesta tyder på att Mahmoud Abbas då ansåg att palestiniernaborde säga ja. Att han såg Arafats stöd för ett nytt väpnat uppror motockupationen som helt fel väg är väl dokumenterat.
Att gränserna för en framtida palestinsk stat måste bli ungefär såsom Clinton skissade dem är uppenbart, även om det är svårsmält förIsraels premiärminister Ariel Sharon.
Den verkliga knäckfrågan är vad som ska ske med dem som flydde i detisraeliska befrielsekriget 1948 och deras barn och barnbarn. Lika litetsom för andra flyktingar från denna tid kan lösningen vara att de fåråtervända till de ställen varifrån de flydde. Men palestinierna hargenom att vägra dellösningar på flyktingproblemet gjort allt för attförsvåra en tvåstatslösning där den judiska staten lever i fred med enarabisk.
Mahmoud Abbas säger nu att flyktingarnas rätt att återvända är"helig". Detta är inte den ståndpunkt som finns i den avgörandeFN-resolutionen om konflikten. Där sägs att flyktingfrågan måste få en"rättvis" lösning. Det är något helt annat.
Det är troligt att Abbas inser att den rättvisa lösningen måstesökas på annat håll än genom ett återvändande. Men vågar han säga det?Och kan han få sitt folk med sig på en sådan lösning?
Omvärlden har alla skäl att ge mycket tydliga besked om att ettpalestinskt omtänkande i flyktingfrågan är en förutsättning för att deska få stöd för sina övriga krav i en fredsförhandling.