Shopping är min sämsta gren. Det stod klart förra helgen när jag och barnen glada i hågen åkte in till stan för att köpa en spis, en ny tv och en stor matta.
Hem kom vi med en fönsterlampa och tre kilo röd paprika (ja, men hallå, 14:90/kg).
I helgen kom Helggubben och en ny konsumtionsvända företogs. För sådan är jag, när jag väl släpar mig in till stan en ledig dag kan jag lika bra handla rejält. Spis och tv skulle det bli.
Och fort ska det gå. Inte jämföra och hålla på. Bara bestämma sig snabbt, hiva in grejerna i bilen och så hem.
Sådan är inte Helggubben. Han vill jämföra, åka runt till flera ställen, fundera . Men nu var det ju jag som betalade så när han mumlade "den här 40-tummaren verkar bra" så grabbade jag tv-lådan och gick till kassan.
Samma procedur upprepades med spisen. Och nu står den där, som ett glänsande ufo i min gamla kåk. Tätt bredvid vedspisen och med den gamla murstocken som fond.
Och så himla bra det blev. Ser ju ut som om spisen är designad just för att stå precis där.
Många hade varnat mig för touchkontroller som fungerar dåligt när man spillt på hällen och som dessutom piper. Jag avskyr grejer som piper och kräver att mina hushållsmaskiner håller klaffen och gör sitt jobb. Därför har min nya spis gamla hederliga vred. Och saknar pipförmåga.
Helggubben, som ständigt hånar mig för att vara en bakåtsträvande grottmänniska kunde inte undanhålla sig en liten spydighet i bilen på vägen hem:
"Ytterligt förvånad faktiskt."
"Över vad, Helggubbe?"
"Att du inte frågade efter vred med tvåhandsfattning".
Han har konstig humor den mannen.