"Nästa år i Jerusalem!" Så lyder en uråldrig judisk påskhälsning. Den judiska samhörigheten med Palestina är sannerligen inte något nytt påhitt. Och även om de allra flesta judarna fördrevs redan för nästan 2 000 år sedan har det hela tiden funnits judar i landet. I mitten på 1800-talet var judarna förmodligen i majoritet i Jerusalem.
Men det var först under förra århundradet som en mera betydande judisk invandring kom igång och den kolliderade snabbt med en framväxande arabisk nationalism. Nationernas förbunds tanke att judarna kunde få ett "nationalhem" i det ganska glest befolkade Palestina mötte våldsamma arabiska protester redan på 1920-talet.
Den lösning som den brittiska regeringen som förvaltade området för NF:s räkning lanserade var att dela landet. Så där hade man hållit på att dra om gränser på flera håll i Europa, så varför inte i Palestina. Alla arabvärldens länder hade ju fått sina gränser som följd av uppgörelser mellan första världskrigets segrarmakter. Inget av dessa länder existerade före kriget utan hela regionen stod under turkiskt styre.
Det kom att dröja till efter andra världskriget innan delningsplanen blev verklighet. Under tiden hade Europas karta ritats om igen. Delar av Polen hamnade under sovjetiskt herravälde. Polen fick i stället bitar av Tyskland. Danzig blev Gdansk, Breslau blev Wroclaw. Sovjetunionen lade beslag på delar av Finland.
På många håll skedde det som i en nyare tid kallats etnisk rensning. Bland annat flydde eller fördrevs mellan fyra och fem miljoner tyskar för att ge plats åt polacker i Polens nyförvärvade västra del. När tyska Königsberg blev ryska Kaliningrad fördrevs den tyska befolkningen också där. Från Tjeckoslovakien flydde eller fördrevs ungefär tre miljoner tyskar. Även ungrare fördrevs av tjeckerna. Från finska Karelen med Finlands andra stad Viborg flydde bortåt en halv miljon människor. Listan kan förlängas.
Jämfört med alla dessa våldsamma förändringar var planerna för en delning av Palestina förhållandevis blygsamma. Om de accepterats av bägge parter skulle inga nya grupper tvingas fly från sina hem. Men den nybildade judiska staten Israel skulle få en stor arabisk minoritet.
Ändå var det judarna som accepterade delningsplanen medan den avvisades av arabvärlden (någon palestinsk politisk ledning existerade inte, de palestinska araberna såg sig som delar i en större arabisk värld). Resultatet av arabernas vägran att acceptera en delning var ett krig som Israel till de flestas förvåning vann, trots att det satts igång av Egypten, Jordanien, Syrien och Irak tillsammans.
Innan en vapenvila kom till stånd hade 700 000 araber flytt. De och deras barn och barnbarn lever fortfarande till största delen i flyktingläger. Samtidigt flydde ungefär lika många judar från arabländerna till Israel. Hur många tyska och finska flyktingar från samma tid hittar vi i dag i flyktingläger? Dessa flyktingar integrerades i de tyska och finska samhällena, precis som de judiska flyktingarna integrerats i Israel. Arabflyktingarna däremot hölls kvar i flyktingläger därför att arabländerna ville bevara en vrede och sorg som kunde användas i ett nytt krig mot Israel, ett krig som man hoppades vinna.
Och det blev också nya krig. Det viktigaste av dem var sexdagarskriget 1967 där Israel vann en förkrossande seger och ockuperade de arabiska delarna av Palestina plus Sinaiöknen ner till Suezkanalen.
FN:s säkerhetsråd beordrade parterna att sluta fred. Efter en fredsuppgörelse som skulle garantera Israels frihet och oberoende skulle staten lämna ockuperade områden.
Men flyktingarna finns fortfarande, 40 år senare, kvar i lägren och utgör i dag det kanske viktigaste hindret för fred och därmed för ett slut på ockupationen.
Ernst.klein@telia.com