I bjärt kontrast till de gapiga, våldsromantiska ungdomar som under några dagars tid åsamkat danska medborgare otrygghet, skadegörelse och därmed höga kostnader står de brittiska ungdomar som just nu porträtteras på National Portrait Gallery i London.
Jag besöker det maffiga museet samma helg som internationell press bevakar Köpenhamnstumultet, och skulle önska att några av dem som åkt dit för att slåss mot polisen skulle ha följt med mig i stället.
De nitton unga britter som har fångats av fotografen Emma Hardys kameralins har förutom åldern (13-21 år) ett gemensamt: de är framgångsrika. En trettonårig kompositör och en femtonårig gymnast. Sådant får en att imponeras och rysa. Fantastiskt, tänker man andlöst när man läser att trettonåringen skriver musik för Moskvas stora scener - för att i nästa stund bli oroad över att en sådan pojkes liv aldrig kommer att bli som andras; aldrig ska han få strula runt så där lite lagom i tonåren.
Som impregnerad svensk dyker sedan nästa invändning upp: elitism. Det är minsann inte alla som föds med förmågan att tala musikens språk eller har de fysiska förutsättningar som krävs för att bli elitgymnast vid blott femton års ålder. Att lyfta sådana talanger är bara ämnat att så split mellan grupper och att håna dem som inte har samma förutsättningar.
Men de nitton är inte exceptionellt lyckligt lottade. Vid sidan av musikaliska och atletiska begåvningar finns även fredsaktivister och bloggare, som drivna av en övertygelse väljer att bilda opinion - med ordet och inte våldet som verktyg.
Fotoutställningen berör och skaver - både bild- och idémässigt. Men den är bra. Och framför allt skickar den ett budskap till oss andra: "Ta din talang och din vilja och gör något med den". (Ungefär samma budskap sägs Carl Milles ha haft med sin skulptur Guds hand; "se dig omkring och gör något med ditt liv")
Emma Hardy beskriver sin mission: "My pictures try to reflect the lows and the struggle of their journey, as well as the highs and possible reward. Their hunger, determination and defiance are what Ive set out to explore".
Det Hardy beskriver är något som inte är några få förunnat; alla kan välja eller välja bort det hon beskriver: Strävan, beslutsamhet och trots. En mödosam insats ger möjlighet till god utdelning. Man kan förvisso leva i tron att strävan med ens liv är att trotsa polisen och beslutsamt kräva rätten till mark som man inte äger. Det ter dock sig lite futtigt, om man lägger an ett större perspektiv.
Den lilla klicken av stenkastare ska inte förstoras, eller göras till talesmän för unga i gemen. Proportionerna blir som alltid förstorade genom mediernas hantering. De allra flesta ungdomar har inte valt att attackera polisen.
Vill man däremot försöka förstå hur unga människor i dag resonerar kan man leta i den moderna folklivsforskning som tecknar en nutidsbild över skandinaviska 80- och 90-talisterna. De skildras som maximerande och självförverkligande, med stark tro på kollektivet och ständigt otillfredsställda av det faktum att ett val betyder att man väljer bort något.
Mot den fonden blir Exceptional Youth än viktigare; det räcker inte att födas med sina tillgångar. Man måste göra något med dem. Och genom hårt arbete och målmedvetenhet går det att nå fram, i vissa fall ända till toppen. Men det fordrar ett val.
Tove Lifvendahl
Politisk krönikör