Det är svårt att veta hur man kan förvalta det goda i den egna kulturen utan att sända signaler till de egna barnen om att de förväntas bära och ärva en kulturell identitet. Språk är alltid bra att kunna, men det andra då? Det som man ritualiserar i högtider och det som sker omedvetet?
I Sverige firar vi jul, midsommar utan att fundera på vad det är som firas och vad vi gör. Det är del av vårt svenska kulturarv.
Exilen som drev vår familj från Kurdistan till Sverige 1976 har genomsyrat mitt liv. Avsaknaden av en geografiskt given hemvist har upptagit mina tankar och engagemang i många år. Även om identitetssökande med åren har mattats av och jag har lärt mig att skapa och leva i rummet mellan två självklarheter vilar alla livets grundtoner på en fond lagd av exilen.
Föräldraskapet är nog den största uppgift människan kan få och för några av oss ger det också livet en mening. I mitt fall innebar moderskapet ytterligare en identitet, en som överskuggar alla de andra. Att ta ansvar för någon annan människa och att ge kärlek och känna sig älskad läker och ger perspektiv. De flesta växer med uppgiften av vara mor eller far. Efter tid av trevande och oro brukar trygghet och säkerheten prägla föräldraskapet.
Men hur gör man för att ge nycklar till den historia som delvis kommer att vara också deras, utan att skapa skuld som gärna smyger sig på, om så omedvetet och utan avsikter om det? Vi är många som hamnade mellan flera kulturer och förväntningar från våra föräldrar kan vara svår att hantera. Även de av mina vänner som hade friheten att ifrågasätta och bryta sig loss från kände skuld över att inte förmå infria föräldrarnas dröm om att återvända. Mellan två generationer kom hemlandet och gjorde anspråk på lojaliteter.
Jag har exilen också att tacka för inspiration, drivkraft och berättandet. Kan man plocka ut det goda och som är värt att bejaka och överföra till nästa generation, eller ska man invänta på att ett intresse kanske väcks så att man kan berätta?
Med åren har tillit till livet behagligt brett ut sig allt mer. Insikten och känslan är en del av att växa upp och mogna antar jag. Kanske är det så att jag borde ha lite mer av tillit till om att det kommer att ordna sig även för mina barn. Oro blir lätt och oftast en trogen livskamrat för den som levt i ett tillstånd av osäkerhet i ett nytt språk, en ny tillvaro långt bort från det som tidigare var självklart.
Några läsare vet att ämnet är återkommande i mitt skrivande. Det finns dessvärre oändligt många sätt att plantera skuld- och skam känslor i sina barn. Exilen är bara ett av dem. Bästa sättet att rusta sina barn inför livets motgångar, avsett det är krossade hjärtan, sjukdomar eller andra svårigheter, är hålla kärlek och tillit nära sitt och deras liv.