Om man ska tro antalet barnramsor om bakning så skattas ämnet som ett av de viktigaste i en människas liv. Tidningsartiklarna om bakning ska vi inte tala om. Det skrivs mer om surdeg än sur miljö.
Tycker jag alltså.Men det är för att jag noterar alla artiklar om bakning på ett närmast perverst sätt. Jag ser dem som ren personförföljelse. Det tjatas om bakning överallt och jag är säker på att det är just mig någon illvillig människa i Bagarnas Världsorganisation vill sätta dit.
Därför skulle man ju kunna tro att jag blir glad av tv-reklamen om ett pajkit. Ni vet den där en påse med pajdegsingredienser klipps upp och hälls i en form. En annan påse med pajinnehåll klipps upp och hälls över den första påsens innehåll.
En mamma (surprise!) gör denna fuskpaj inför barnens mormors besök. Och nu kommer det värsta av allt: Kvinnan i filmen FEJKAR det hela inför mormor och låtsas att hon bakat den själv!
Mormor tycker att fuskpajen är jättegod och vill ha receptet varpå hennes dotter mumlar nåt i stil med att "det kan vi ta sen".
Om jag hade en sådan taskig relation med min mamma, att jag inte ens vågade stå för att jag inte har bakat, skulle jag avstå från att fika med henne.
Det kanske inte alls är meningen att man ska sitta och penetrera tv-reklam på det här viset, men vad är det underliggande budskapet? Jo, att man eventuellt kan betraktas som en sämre människa om man köper halvfabrikatspaj än om man gör den själv från grunden och att detta tilltag därför är något man bör mörka.
Mormodern, uppvuxen i en tid då fuskpajer inte var uppfunna, skulle kanske tycka att hennes dotter var sämre än hon själv.
Men sensmoralen är: Mormodern har i så fall fel, för en halvfabrikatspaj kan visst det vara lika god som en hemlagad och därtill bli tagen för en!
Den här präktigheten och fejkade ytan - den får mig mer kräkfärdig än sugen på paj. Förmodligen bottnar allting i ett mindervärdeskomplex. All form av bakning får mig att inta försvarsposition. Det ska ständigt bakas till julmarknader och föräldramöten. Alla verkar tycka det är en utmärkt idé utom jag och jag blir galen om jag hör en enda människa till säga: "Åh, det är så rofyllt och meditativt att knåda deg!"
Barnen informerar mig ständigt och jämt om att pappa minsann är "jätteduktig på att baka".
Härmed träder jag fram ur garderoben och ger jag oss marginaliserade och förtryckta bakvägrare ett ansikte. Jag avskyr att baka. Och jag står för det.