Arbetet - välfärdens grundval", hette en bok jag skrev för några år sedan (SNS Förlag 2004). Därför var det inte svårt att glädja sig åt alliansens löfte om fokus på sysselsättningen. Men systemskiftet snubblar redan i portgången.
Jobbavdraget blev nyordningens flaggskepp. Men stora avdrag kostar mycket pengar, och sådana löften måste finansieras (det är illa nog att det blev några miljarder i underskott ändå, så bör det inte vara när konjunkturen är stark). Då gav sig regeringen på arbetslöshetsförsäkringen.
Motivet kan ekonomer ha förståelse för. Genom att koppla arbetslösheten inom varje a-kassa till avgiften ska man tvinga förhandlarna att tänka efter två gånger. Den som fläskar på i avtalsrörelsen pressar kanske upp lönerna, men också arbetslösheten och därmed avgiften till a-kassan. Då riskerar man att medlemmarna går ur a-kassan och/eller facket, och då blir det färre som betalar förhandlarnas löner.
Det är ett bestickande resonemang, även om det återstår att bevisa. Det är också ett av de skäl som regeringens företrädare åberopat i de senaste dagarnas debatt. Men det har inte mycket att göra med de konkreta förslagen.
Som tidigare anställd på Finansdepartementet, under båda blocken, kan jag föreställa mig vilka krafter som verkat. Det behövs tio miljarder för att betala jobbavdraget. Vilken bas är bred nog att bära så många miljarder? A-kassemedlemmarna, kommer någon på. Så matar man in avgiftsnivåer i Excelfilen: 100-150 - räcker inte - 200 - räcker fortfarande inte - 235 - BINGO!
Jobbavdragets finansieringsbehov tog över principerna. Regeringen fick fram tio miljarder. Kopplingen till arbetslösheten blev snarast löjeväckande. Akademikernas avgift till AEA höjs med 223 kronor till 313 kronor i månaden. Om arbetslösheten inom AEA:s område halveras sjunker avgiften med fem kronor. Om den helt försvinner är det värt en tia. Nästa år ska medlemmarna betala 2,2 miljarder i avgifter för 1,5 miljarder i beräknad ersättning. Det är ingen avgift, det är en skatt, om man inte ska förfalla till orwellskt nyspråk.
I detta ligger två allvarliga faror.
På kort sikt är risken att effekten blir rakt motsatt den regeringen avser, trots att jobbavdraget förstärker inkomsterna. När a-kassan blir 200-300 kronor dyrare i månaden kan åtskilliga förhandlare känna trycket att övertyga medlemmarna om att fackavgiften ändå är värd pengarna. Det kan man göra på olika sätt, men ett tillfälle kommer nästa år, när nästan alla avtal på arbetsmarknaden ska förhandlas om. Om höga lönekrav leder till ökad arbetslöshet så är ändå alla andra kassors medlemmar med och delar på största delen av kostnaden.
På lång sikt finns en värre fara. Samhällsvetare brukar vara överens om att det finns ett starkt samband mellan a-kassornas organisering och fackförbundens medlemsantal. När a-kassorna och facken står nära varandra blir organisationsgraden hög; där staten tagit hand om arbetslöshetsförsäkringen verkar betydligt färre löntagare gå med i facket.
Vi vet inte om det blir så i Sverige. Det kan antagligen ta ganska lång tid och ett par tre nya generationer på arbetsmarknaden innan dagens mönster bleknat bort. Men på många arbetsplatser frågar den nyanställde efter facket därför att han vill anmäla sig till a-kassan. När den kopplingen är borta ökar risken att han inte längre ställer frågan.
Kanske är det vad några gamla moderater drömmer om. Men det är ett farligt hopp. Om organisationsgraden faller närmar vi oss en fransk situation, där facken trumfar över varandra i lönekrav för att dra till sig uppmärksamhet. Med en hög organisationsgrad måste facken bry sig om alla sina medlemmar, även dem med skörast anknytning till arbetsmarknaden.
Systemskiftet borde dra åt ett helt annat håll. Den svenska modellens styrka ligger i avtalens anpassning till förutsättningarna i olika branscher och företag. På danska kallas det flexicurity. Men sådana avtal förutsätter organisationer som är representativa för de allra flesta företagen och löntagarna. Alliansen borde söka en klokare avvägning mellan finansieringskravet och de långsiktigt hållbara principerna.