I hela mitt vuxna liv har jag inbillat mig att jag ärfeminist. Med det menade jag och de jag inspirerades av attkönsgränserna i största möjliga utsträckning måste rivas, så att mänoch kvinnor utan hinder av fördomar om vad som tillhör det ena ellerandra könet kan förverkliga sina egna livsmål.
Nu predikas en helt annan sorts feminism. Den påstår att vi mängenerellt förtrycker alla kvinnor och att det bara finns engradskillnad mellan oss i Sverige och talibanerna i Afghanistan.
I den senaste yttringen av denna feminism sägs att om man ser mänsvåld mot kvinnor som någonting avvikande, blir det omöjligt att utkrävaansvar av förövarna. Detta är kontentan av en utredning som häromdagenpresenterades för regeringen. Så vitt jag kan förstå förhåller det sigprecis tvärtom. Om män generellt förtrycker kvinnor blir detmeningslöst att peka ut enskilda mäns övergrepp och beivra dem. Omsamhället tvärtom slår fast att våldet strider mot accepteradesamhällsnormer blir det självklart att den som förbryter sig mot dettaska ställas till ansvar.
Det råder fortfarande inte full likställdhet mellan män och kvinnori Sverige. Men vi har kommit en god bit på väg från den tid då enbarnboksförfattare som Zacharias Topelius kunde tycka sig vara radikaldå han skrev att "en flicka kan mången gång vara lika god som en gosse".
Det kan finnas skäl att påminna om att det ännu inte gått mer ändrygt 80 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige och riksdagensamtidigt upphävde den gamla regeln att alla gifta kvinnor stod underförmynderskap av sina män.
Så visst har det hänt mycket. Men utvecklingen har gått ryckvis.Under andra världskriget behövdes kvinnorna i produktionen och det brötner många fördomar. Men när Tage Erlander många år senare utnämnde deförsta kvinnliga statsråden var det under stor vånda. Ändå vore det felatt påstå att han var en motståndare till jämställdheten. Men han hadealla sin generations fördomar.
På 60-talet blev Eva Moberg en feministisk förgrundsgestaltgenom att ta strid mot den tes som Alva Myrdal tillsammans med denamerikanska samhällsvetaren Viola Klein lanserat om kvinnans tvåroller. Enligt Myrdal skulle kvinnorna först ta hand om hem och barn.Sedan kunde de ge sig ut i yrkeslivet. Eva Moberg slog fast att bäggeföräldrarna har samma ansvar för att ta hand om barnen och att det intefinns något självklart samband mellan städning och annan markserviceoch barnuppfostran.
Också Eva Mobergs den gången radikala krav om ett vårdnadsbidrag harsprungits förbi av utvecklingen. I dag är normen att bägge föräldrarnaska yrkesarbeta efter barnets första år och att samhället ska ställabarntillsyn till allas förfogande. En strid börjar segla upp om inteföräldraförsäkringen borde delas jämnt mellan mamman och pappan.
De här nya normerna som också innebär ett krav på kvinnor att strävaefter karriär i samma utsträckning som män har inneburit ett hårt tryckpå många kvinnor, eftersom de fortfarande har en större del avarbetsbördan med barn och hemsysslor.
Det skulle vara lättare att genomföra jämställdheten om intemotståndet mot att anställa hjälp med hushållssysslorna var så benhårtbland dem som beslutar. Visst måste männen ta ett större ansvar för hemoch barn, men det är inte fel att också försöka minska den totalaarbetsbördan.
Kvinnor är fortfarande färre än män på toppjobben. Men med början istat och kommun pågår ett arbete med att rekrytera fler kvinnor tillmaktpositioner.
Det är denna som jag ser det dramatiska utveckling somnyfeministerna i grunden tycker har varit helt värdelös. De vill harevolution. Det är helt naturligt att deras frontfigur började sinkarriär i marxist-leninistiska kampförbundet.