Jag fick höra hur en ung politiker med stort ansvar i höstas anförtrodde sig till en äldre person med förfrågan om personen ville bli mentor med orden: Jag litar inte på någon i min närhet. Han var uppfylld av ansvaret och uppgiften, men livrädd.
Filmatiseringen av Hanne Vibeke-Holsts "Drottningoffret" sänds just nu inför miljonpublik i SVT, med en magnifik Suzanne Reuter i rollen som socialdemokratisk partiledare. Men den goda underhållningen borde förses med en varningstext: Politiskt förtroendevalda och tjänstemän bör inte se denna film utan efterföljande samtalsgrupp, eftersom den riskerar att cementera bilden av och/eller förstärka de omänskliga sidorna av det politiska arbetet.
Oförmågan inom det politiska systemet att handskas med människor som om de vore människor visar sig gång på gång. Att det är liten marginal för misstag är inget konstigt. Det är en bransch där mycket står på spel och där enskilda insatser kan göra stor skillnad för framgång eller undergång som påverkar många. Att misstag begås är heller inget märkligt, eller att konsekvenserna av dessa kan bli tämligen dramatiska.
Det omänskliga ligger inte i tuffa spelregler. Att handskas med förtroenden, andra människors pengar och demokratisk makt är ingen picknick. Det omänskliga ligger exempelvis i att människor som under flera år samarbetat dagligen med den som hamnar i krisens mitt, helt plötsligt börjar låtsas som att personen inte existerar. De som en gång rekryterat personen blir otillgängliga för den som löper gatloppet. Människovärdet blir med ens tydligt synonymt med den status man har i partiet. Reuters rollfigurs iskalla och ombytliga (om än sjukdomsrelaterade) beteende har många verklig erfarenhet av. De upphör att existera. Persona non grata.
Någon skulle invända att givet de spelregler som trots allt utgör ramarna, går det inte att förvänta sig att det skulle fungera på något annat sätt. Jag tror att den som hävdar det har fel, på samma sätt som de har fel som argumenterar för att exempelvis utbildning eller vård enbart kan utföras på ett sätt. Den tydliga erfarenheten från all mänsklig verksamhet är att ledarskapet spelar en avgörande roll för hur resultatet blir.
Många av dem som går in i politiken lär sig snabbt de oskrivna reglerna som nästan framstår som parodier i "Drottningoffret"; att hålla masken, göra avkall på sina egna principer, att inte lita på någon, att vara lojal uppåt och sparka neråt. Vibeke-Holst håller i dessa avseenden upp en stor spegel. Men som alltid med tv-mediet riskerar spegelbilden att bli självreproducerande snarare än avskräckande.