Det är dyrt, men jag kan inte låta bli. Jag botaniserar med några parisiska vänner hos de fantastiska bokhandlarna kring Place de la Sorbonne och Place Saint-Michel.
Här är våningsplan efter våningsplan fyllda med böcker från alla tider och länder, utgivna i pocketserier eller i påkostade franska eller helskinnsband. Det här är ett nöje för bokälskare, men också en sinnlig upplevelse av färger, former och dofter.
Varje gång jag är i Paris köper jag några band i bokförlaget Gallimards klassikerbibliotek La Pléiade (1931-). I det finns mer än tvåhundra författare representerade och nästan 600 titlar är tillgängliga. Att bli publicerad där ser många författare som en garanti för sin odödlighet. La Pléiade är alltså en fransk kanon. Ordet kanon, numera vanligt i all kulturdebatt, kommer från grekiskan och betyder måttstock, men brukas i den överförda betydelsen samling av det högst skattade, mest värdefulla i kulturarvet. La Pléiades böcker är förstås helskinnsband, och texten är tryckt på - bibelpapper.
I Sverige tror jag vi missförstått poängen med kanon. Alla som anser sig radikala och insiktsfulla reser ragg när ordet nämns. Och de påpekar - naturligtvis helt riktigt - att en kanon inte kan upprättas med hjälp av objektiva värdekriterier. I deras ögon blir därför en kanon något godtyckligt, som bara inskränker medborgarnas och skolelevernas frihet att söka det de finner värde i.
Den här reaktionen är lätt att förstå mot bakgrund av två starka svenska traditioner: värderelativismen och folkligheten. En kanon utmanar dem bägge genom att påstå att det finns kultur som är mer kvalitativt högtstående än annan, att några vet bättre än du och att bildning inte kan erövras utan ansträngning.
När jag går bland hyllorna ser jag på kanon i ett klarare ljus än så. En fransk bokhandel gör det nämligen påträngande påtagligt att vårt kulturarv är oöverblickbart stort. Ingen enskild kan bemästra det. Det innebär att alla måste upprätta en kanon, göra ett urval - också de radikala kanonkritikerna. Varje lärare som gör en litteraturlista, varje redaktör som sätter en agenda, varje förälder som bildar sina barn . . .
Den som förnekar det förtränger diskussionen om makten. Ty kanon handlar om maktutövning, om att påverka, ja till och med tvinga andra att ta del av sådant de annars inte skulle ha läst. Men i Sverige osynliggörs denna maktutövning, några låtsas att den inte finns. Det är inte radikalt. Det är därför jag tycker om ordet kanon. Det synliggör maktutövandet, tvingar makthavaren att offentligt argumentera för att det nödvändiga urvalet är förnuftigt och välbetänkt. Kanonbildarna får visa att de har något gott att komma med; de andra kan ställa krav på dem. Kanon blir bättre.
I Frankrike är makten och eliten synligare än här. Det gör dem lättare att ha att göra med. Och när jag tittar på de vackra och professionellt utgivna volymerna i La Pléiade blir det alldeles konkret att detta öppna kanonbildande har ytterligare en oerhörd fördel. I svenska bokhandlar säljs nästan inga klassiker, de finns inte tillgängliga.
I det perspektivet främjar den franska kanon folkligheten, demokratin och friheten mer än den svenska värderelativismen gör. I Paris kan jag köpa samlade verk av ett par hundra franska författare, hemma finner jag knappt en handfull svenska till salu.
Jag lyfter ut det fina tobaksfärgade läderbandet ur hyllan, fingrar på de tunna bladen och slår, trots priset, till. André Gides (1869-1951) Falskmyntarna kommer att leva vidare också i mina barn- och barnbarns bokhyllor.
Martin Kylhammar
Politisk krönikör