Ibland spelar historien oss verklig livskvalitet ur händerna.
Jag känner mig sorgsen då jag påminns om ett skifte, en förändring på 1970-talet, som många i min och i de yngre generationerna fått betala ett högt pris för. Det handlar om vårt umgänge med landskapen, med det vi idag mer abstrakt kallar naturen.
På 70-talet blev naturen ofta ett politiskt medel, ett instrument som brukades av de unga radikalerna för att agitera mot andra ting. Mot kärnkraften och det teknologiska samhället, mot materialism och ekonomism, mot utsugning, imperialism och globala orättvisor.
Men den faktiska kunskapen om landskapen, om naturens konkreta uppenbarelse, minskade i takt med att dess ideologiska bruk togs om hand av storstadsintellektuella civilisationskritiker. Förtrogenheten, innerligheten, det stillsamma betraktandet av växter och djur blev ett privilegium för allt färre och allt mer marginaliserade.
De som först byggde upp naturvården var vetenskapsmän, senare kom Svenska turistföreningen och Svenska naturskyddsföreningen att tillsammans försöka göra landskapet levande för hela folket. Det var förtrolighetens tid.
På 1970-talet läste jag några rader av Harry Martinson (1904-78) som länge var uppsatta på min anslagstavla. Det var en varning för 70-talsideologerna och en tro på naturumgängets demokratisering:
"Bättre och riktigare vore därför att säga, att vi nu vad det gäller naturen borde kunna gå längre och längre in i en hemmastaddhetens tid, en tid av fördjupning, en tid då det förtroliga igenkännandet där ute på ängen, blir ett livsvärde, ett lyckovärde, en tankeeggare för allt flera. Var säker på att allt flera kommer att kräva att få leva, veta och vara. Allt flera, allt flera".
Så blev det inte. Tvärtom kan allt fler allt mindre om fåglars namn, om blommor, träd och stenar. Landskapet blir stavgångsspår och Kolmårdar.
Om detta påminns jag av Kerstin Ekman (f. 1933) som levt i skogen stora delar av sitt liv och nu skrivit den bok som försöker återupprätta banden till den äldre naturvården. Essäboken heter Herrarna i skogen och är sprungen ur sorg, men är fylld av glädje, av närvaro, nyfikenhet och kunskap om naturen i dess skiftande dimensioner.
Författaren Lubbe Nordström (1882-1942) menade att den enda vackra skogen var den industriella, där träden, likt militärer på led, planterats i exakta armbågsluckor. Snörräta, lönsamma rader. Kerstin Ekmans skog är visserligen också inkomstbringande, men framför allt rik på existentiell nytta och upplyst förtrollning. Ty förtrollad kan man bli av kunskap.
En liten episod i boken handlar om en björnhona och hennes ungar. På en väg i närheten stannar en man sin bil och tittar på björnfamiljen. Han tar sina två barn i handen och går mot björnen. De ska få kela lite med ungarna, bli mer förtrogna med naturen och dess under. Människofamiljen hinner som tur är precis tillbaka till bilen innan den hotade honan rivit dem.
Detta måste ha varit en modern familj, fostrad i den naturkunskap som föddes på 70-talet. För den var naturen något abstrakt, något fint men hotat eller också något man besökt som turist i djurparken eller sett på tv.
Vår bild av världen, det vet vi nu, formas i hög grad av vårt språk, av våra kunskaper och föreställningsformer. Naturen är förvisso hotad, men det är också det språk vi behöver för att tillägna oss den, upptäcka den. Familjen såg blott Disneyland. Det är sorg, det är skam att det gamla språket tagits ifrån oss. Namngivandets glädje. Eller som Kerstin Ekman formulerar det:
"Om fler människor hade en noggrann och nosande inställning till det som lever och växer i skogen vore mycket vunnet. Om fler av oss knäböjde i mossan för att upptäcka spindelblomstret, om många tog av sig hörlurarna och steg av joggingbanorna för att lyssna till trumvirvlar i död ved, då skulle skogen få många vänner och kanske förkämpar. Det man inte vet om, kan man inte sörja om det försvinner".
Martin Kylhammar är professor vid tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu