Igår köpte jag en trisslott. Eller rättare sagt: Med en minimal insats ställde jag hela min materiella tillvaro på sin spets, allt kunde plötsligt och positivt radikalt förändras, det är bara att skrapa. Men skulle det lyckas? Ja, jag insåg förstås omedelbart att jag inte skulle ha nån glädje av att vara vit, medelålders manlig västerlänning.
Lotter diskriminerar varken positivt eller negativt. Vid trisslottdisken har Jämställdhetsombudsmannen intet att hämta. Chansen är lika fördelad, ursprung, kön och ålder spelar ingen som helst roll.
Till vardags lever jag ett liv på universitetet. Där är alla överens om att framgång skall hänga samman med meriter, att blott de bästa prestationerna och de skickligaste skall premieras. Vetenskapen har skaffat oss en massa metoder för att detta skall fungera. Alla som här vill vinna framgång skall granskas, kritiseras, värderas och jämföras. Jobb får man först efter att offentligt bedömts av sakkunniga experter, och examina delas ut blott om du klarat tentor, seminariediskussioner och disputationer. Ett sånt system kallas för en meritokrati, kompetensens herravälde. I lottobutiken inser jag snabbt att inte heller denna min duglighet spelar nån som helst roll. Lotten tar inte hänsyn till om jag är lärd eller oskolad, begåvad eller korkad, skicklig eller slarvig. Den premierar vem som helst.
"Åt den som har skall vara givet", säger uppgivet marknadsekonomins kritiker. Den redan rike har bättre chanser att förmera sin förmögenhet än den fattige har att skaffa sig ett blygsamt överskott. Lotten är dock också här obeveklig. Den grinar efter skrapning både närd och tärd i ansiktet, och lyser stundtals upp helt oberoende av köparens kontoställning.
I lottobutiken står jag alltså i det jämlikaste av samhällen. Alla har samma chans, ingen diskrimineras, ingenting krävs. Det är därför få blir avundsjuka på lottovinnare. De har inte presterat nåt, och du själv kan för övrigt vara nästa vinnare.
Låt oss glädjas tillsammans och fira den oförtjänta triumfen. Lotterierna är för filosofen ett samhällets säkerhetsventil, ett land där livets ofrånkomliga svårigheter och ojämlikheter är satta ur spel. Som på en medeltida karneval.
Men sett så här vill å andra sidan få för jämnan leva i lottens jämlika land. Det ojämlika samhället är paradoxalt rättvisare. I det har inte alla lika chanser inför de kittlande möjligheterna. I det ojämlika, men rättvisare samhället fördelas efter meriter, alltså efter dugligheten för uppgiften. Det är nummer ett. Nummer två handlar om att ett humanistiskt samhälle skall lägga ned all sin kraft och kreativitet på att ge alla chansen att förverkliga sina förmågor. Att överskrida sina en gång givna omständigheter. Det tredje går ut på att finna effektiva former för att se till att allas meriter bedöms utan hänsyn till det ovidkommande, till det som för tillfället skymmer min lämplighet.
Det känns för övrigt härligt att resten av livet ha en extra skattefri månadsinkomst på tjugofemtusen kronor.
Krönika
Martin Kylhammar
Politisk krönikör