Den här historien är otroligt nog alldeles sann.
En kväll omkring år 280 före vår tideräkning vandrade astronomen Aristarchos (310-230 f.v.t.) på kullarna utanför Aten. Han hade i många år funderat över kosmos, om det då kända planetsystemets storlek och hur allt hängde ihop. I skolan hade han fått lära sig att jorden låg stilla i universums mitt, och att solen och planeterna roterade kring Tellus i perfekta cirklar. Och att planeterna var mycket större än de såg ut, ja månen kunde vara så stor som halva Peloponnesos.
Men Aristarchos var en fritänkare, ja en genial person. Nästan alla förnuftets framsteg hänger samman med förmågan, modet och konsten att vända på invanda perspektiv. Aristarchos tittade igen på himlen och frågade sig: Är det inte rimligare att tänka sig att det är jorden som roterar kring solen än att solen vandrar från öster till väster? Han undrade vidare om inte jorden snarare roterar kring sin egen axel än att det var stjärnorna som rör sig på himlavalvet. Detta var en akt av makalös fri kreativitet.
Nästan 2000 år före Nicolaus Copernicus (1473-1543) hade han formulerat en teori om universum som skulle visa sig vara sann. Den heliocentriska världsbilden.
Men som alla kreativa fritänkare fick Aristarchos bereda sig på kritik från de etablerade vetenskapsmännen. Det är viktigt att komma ihåg att de erkända vanligtvis inte är några dumskallar, som blott använder maktmedel och våld för att bevara status quo. Nej, argumenten mot Aristarchos sanna teori var mycket starka. Så här lät ett par av dem. Om jorden använder blott ett år för att ta sig runt solen måste vi röra oss med en oerhörd hastighet genom rymden. Hur kommer det sig då att det inte alltid blåser motvind och håret fladdrar över axlarna på oss likt soldatens på hästen i galopp? Ja, med tanke på den oerhörda fart med vilken vi rör oss, hur kan vi alls behålla balansen, hur kan vi stå kvar på jordytan utan att med all kraft klamra oss fast vid ett träd?
Dessutom skulle jorden samtidigt på ett dygn rotera ett varv runt sin egen axel. Det förutsätter att vi snurrar runt med ungefär 1000 km/tim. Tanken svindlar. Måste inte en fågel som flyger från väster till öster då flyga ännu snabbare än jorden roterar åt motsatt håll? Och om jag kastar en sten rakt upp i luften varför faller den ner på samma plats från vilken den kastades? Jordytan har ju under stenens luftfärd förflyttat sig många hundra meter.
Det är förstås så att många som idag tror på en heliocentrisk världsbild inte kan ge några tillfredsställande svar på sådana frågor. Många försanthåller sådant de inte kan argumentera för.
Men inte heller den geniale Aristarchos kunde besvara sina kritiker. Han är en av mina förebilder därför att han tänkt fritt, men förstod att han inte tänkt rätt. Ty när han inte kunde försvara sig mot dem som försökt falsifiera hans världsbild, sa han: OK, jag ger mig, jag tar tillbaka, låt oss tills vidare hålla fast vid den fortfarande förnuftigare geocentriska världsbilden. Låt jorden ligga still. Han visste att utan tvivel är man inte riktigt klok.
Den här traditionen är ett viktigt arv antiken gett oss. Principen att endast hålla för sant sådant som kan försvaras med goda skäl. Det skulle krävas en Copernicus, en Galilei (1564-1642) och en Newton (1643-1727) innan de goda skälen talade för en heliocentrisk världsbild. Aristarchos förnuft var trots sin genialitet ett ödmjukt förnuft. Det böjde sig för inför de empiriska iakttagelserna, accepterade att teorin inte var förenlig med de konsekvenser den skulle ge upphov till i våra vardagsliv. I det perspektivet var det synnerligen förnuftigt att avvisa en idé - som framtiden skulle visa var sann.
Men antiken har gett oss också ett annat förnuft i arv. En förnuftets hybris. Det förnuftet skall jag resonera på torsdag om tre veckor.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu