Vad förlorar man på att vinna?
Cirka fyrtio kvinnor och män vände och vred på denna filosofiskafråga två intensiva timmar i söndags på Café des Phares vid Place de laBastille i Paris.
Ute sken solen, turister och ungdomar på rullskridskor passeraderevy men inne i kaféet, i slamret från espressomaskinen, diskuteradesdet vältaligt såsom man har gjort varje söndag i tio års tid sedan denfranska filosofirörelsen fick sin start i just detta kafé.
Här är politik förbjuden liksom andra aktualiteter. Någon försökteföra upp den nyss avhållna folkomröstningen på dagordningen mentystades snabbt av samtalsledaren.
Men kanske anade man att det var om den samtalet ändå rörde sig närnågon kvickt vände på den inledande frågan och sade: "Vad vinner man påatt förlora?"
-- Man slipper gripas av högmod och kan i stället odla sinödmjukhet, sade någon och tog politikens och idrottens stjärnor somvarnande exempel.
-- Och det räcker, sade någon annan, med att bli mycket rik för att förlora allt sinne för proportioner.
-- Blir man rik så kan man inte längre vara säker på att ens vänner är verkliga vänner.
-- Blir man berömd måste man allt framgent leva upp till sinberömmelse -- risken att förlora ökar alltså. Här framfördes somexempel Françoise Sagan, den franska författarinnan. Hon var ettunderbarn när hon debuterade som tonåring. Senare dalade hennes stjärna-- och ja till slut dog hon.
-- Det är alltid döden som vinner, muttrade en dyster man i ett mörkt hörn av kaféet.
-- Vinner man högsta vinsten på lotteri är risken stor att man förlorar förståndet -- det gör två av tre, hävdade en kvinna.
Ja det var ingen ände på hur illa det kan gå om man vinner.
-- Har man vunnit så har man troligen tappat motivationen att kämpaoch därmed mål och mening i livet. Och har man inte längre någramotståndare så förlorar man i personlig styrka.
Så kan det alltså gå om man gör det som hela det franskaskolsystemet och hela dess politiska system är inriktat på -- vinner ien utslagningstävling. Här bollades med de stora filosoferna -- Pascal,Nietzsche, Madame de Staël. Men ingen sa något om La Fontaine, han medfablerna. "Surt sa räven om rönnbären" skulle han ha sagt.
Det man inte talade om denna söndagsförmiddag var de socialavillkoren som förvisso kan se olika ut för olika människor, det där attsomliga är födda med silversked i munnen. På filosofikaféerna kan maninte skylla på vare sig otur eller olyckliga barndomar. Här är var ochen sin egen lyckas smed. Det gäller bara att definiera vad lycka är.
Det däremot tidningarnas rubriker skriker ut är de senastearbetslöshetssiffrorna och ledarskribenterna ger inte den nyblivnepremiärministern Dominique de Villepin särskilt lång tid på sig att blifranska folkets lyckas smed.
Vad vann jag denna förmiddag?
Fyra nya franska vänner varav tre arbetslösa akademiker som stoisktförsöker uthärda sitt öde med filosofins hjälp. Ett sätt att få distanstill egna problem. Filosofi som terapi?
Ja, varför inte?
Ami Lönnroth
Politisk krönikör