En av Europas större tidningar var drastisk i sin rubrik efter att resultatet från den franska folkomröstningen var klar. Ännu svartare blev rubrikerna efter att folket i Nederländerna också röstat nej med stor majoritet.
I veckan var jag i Warzawa eftersom min grupp i parlamentet hade sitt gruppmöte där för att kunna prata mer ordentligt med våra polska kollegor i Demokratiska partiet. På onsdagsmorgonen hade vi ett seminarium med tre företrädare för det gamla Solidaritet. De hade alla varit aktiva i den polska frihetskampen och suttit i fängelse för det. Bogdan Lis var elektriker på varvet i Gdansk och organiserade den underjordiska rörelsen efter att ha rymt från häkte innan han åter fängslades. Wladyslaw Frasyniuk var lastbilschaufför och har liknande erfarenheter. Zbigniew Bujak , f d elektriker och nu samhällsvetare, var en period Polens mest eftersökta person och levde under jorden från december 1981 till maj 1986 innan han blev fängslad igen. Tre otroligt intressanta och energiska personer som fortfarande är aktiva och hade mycket att säga om dagens Europa.
Folkomröstningarna var en del av diskussionen och när vi frågade om deras syn på förslaget till nytt grundfördrag blev de ironiska! Kollegor i Frankrike hade syrligt sagt till dem innan Polen blev medlemmar i EU att nu fick de lämna nationalismen bakom sig och bli européer. Typiskt, tyckte de, att fransmännen ett år efteråt skulle försöka hindra de nya reglerna som skulle ge dem större öppenhet och bättre europeisk demokrati... Bogdan Lis påpekade att nio, och innan veckan var slut, tio andra länder röstat ja och att Frankrike inte är Europa!
Den svenska debatten har bara rört delar av helheten. Få journalister har informerat om hur över-enskommelsen om det nya konstitutionella fördraget säger att Europeiska rådet (där statsministrarna sitter) ska summera hela ratifikationsprocessen på sitt höstsammanträde nästa år. Det finns också en formulering om att om flera stater sagt nej (som minimum ska 80 procent ha sagt ja) ska rådet föreslå åtgärder. Det kanske kan kallas en utdragen dödskamp, men inte desto mindre finns den. Det är kanske inte så konstigt eftersom det är en beskrivning av hur det blev efter att Danmark röstat nej till Maastrichtfördraget en gång i världen. Helt opraktiska är ju inte de människor som förhandlat fram texten ...
Polen vill tydligt säga sin mening och det tror jag att resten av staterna också vill. Den svenska politiska diskussionen blir därför lite märklig när vänsterpartiet med Lars Ohly säger att statsministern måste avbryta allt nu! Fast han har ju sin egen agenda.
Vad kommer att hända? Först tycker jag att den franska regeringen och den nederländska måste sortera igenom vad människor sagt nej till. Hur många i Frankrike har gått på högerextremisten Le Pens och hans parti Front Nationals argument om att det stoppar muslimerna i Turkiet från att komma in i Europa? Vänstersidans nej handlar mer om att de tycker konstitutionsfördraget skulle haft tydligare regler om överstatlighet på det sociala och miljömässiga området. I Holland var det troligen en kombination för lite överstatlighet och rädslan att inte få behålla sina egna lösningar på andra områden. En seriös och respektfull diskussion krävs för att förstå de olika nejen och deras tyngd gentemot varandra.
I veckan samlas EU-parlamentet för att diskutera och votera i Strasbourg. Självklart blir det en debatt som ska bli spännande att vara med i. Europeiska rådet samlas också i dagarna. Jag tror att vissa övergödda delar skalas bort men att EU:s kärnverksamhet får bättre regler. Smalare men vassare alltså! Och för den som gärna vill dödförklara hela EU --med Gunnar Hedlunds ord -- sälj inte skinnet förrän björnen är skjuten!