Förintelsen är nämligen en del av mig. Min far Ferenc Göndör överlevde både koncentrationslägret Auschwitz och Mauthausen. Efter en tid i det kommunistockuperade Ungern flydde han och simmade småningom i land i Smygehuk vid Skånes sydkust. Hans nummer på armen, A-6171 från Auschwitz, var en tydlig påminnelse. Min mor Eugenia och min moster Hanna överlevde Warszawas getto tillsammans med min mormor Leokadia Bauman. Min morfar Abraham Bauman avrättades offentligt enligt vittnen. Mormor fängslades och transporterades till koncentrationslägret speciellt avsett för kvinnor, Ravensbrück. Därifrån lyckades hon fly för att så småningom nå Sverige. Härifrån letade hon upp sina döttrar efter kriget och fick efter ansökan tillstånd att återförenas med dem i Sverige.
Jag växte således upp inte bara med ett minne utan också med uppfattning om att Förintelsen om inte annat dels gav världen en insikt om vad den mänskliga ondskan förmår om den inte stoppas. Dels att Förintelsen en gång för alla definierat ondskan ur alla dess perspektiv. Men något har hänt. En våg av välmenande svensk förståelse sköljer över samhället och raderar sakta ut gränserna för vad som är ont och gott, rätt och fel. Att förövare misshandlat sitt offer har plötsligt mindre betydelse än vem förövaren är.
Principiellt är det viktigt att försöka förstå. Men när förståelse mänskliggör förövare väcks ofta empati som osökt kan leda till ett sökande efter orsakerna som gör människor till brutala monster. Och i nästa led, är med Hannah Arendts ord, ondskan banal. Det individuella ansvaret försvinner bakom en dimridå av förklaringar om hur system och strukturer driver fram kallsinnig brutalitet hos människor, som egentligen inte kan rå för att de råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Men det stannar inte där.
En godtycklig maktordning har skapats efter mänskliga egenskaper som kön, hudfärg och etnicitet. Med den som utgångspunkt avgörs hur stort ansvar förövaren har för sina förbrytelser. Ju längre ner från den godtyckliga maktordningen våldet kommer, ju närmare är det också till uppfattningen att offret får skylla sig själv. Och just där möter den välmenande förståelsens maktordningsideologi nazismens vansinne.
I den nazistiska maktordningsfantasin styrde judarna världen och fick därför skylla sig själva, oavsett om de var fattiga eller rika, helt obildade eller intellektuella. Avsikten med Förintelsen var för den ariska rasen att återta sin naturligt förtjänta position.
Åminnelsedagen hedrar de mördade och överlevande och kastar ett upplysande ljus över hur ond människan kan vara. Men den borde också vara en varningssignal för dem som menar att världen ska förstås utifrån en godtycklig maktordning baserade på kön, hudfärg och etnicitet. Ty därifrån är steget nära till att förväxla förövare med offer och anse att politiska åtgärder riktade mot en hel grupp är rimligt för att ändra maktordningen till någon vansinnig idé om hur den egentligen borde vara.