Förövaren hade fel kön

Han är 59 år, skild och har en vuxen dotter. Han bor på en liten ort och har ett bra jobb. Han ringer med anledning av förra veckans krönika. Den om att även kvinnor begår sexualbrott, som i pågående barnporrhärvan, men att många tycks ha svårt att acceptera kvinnor som förövare.

Det är det han vill berätta om. Det har nämligen präglat hela hans liv.

Anders blev utsatt för sexuella övergrepp när han var 5 och 6 år. Förövaren var en kvinna, bekant till Anders familj, som tillsammans med sin man i perioder hade hand om Anders:

"Det skedde alltid i samband med tvätt inför sänggåendet. Hon tog in mig i badrummet och klädde av mig. Det som sedan hände hade jag som barn inga sexuella aspekter på. Men jag minns paniken över att faktiskt inte kunna andas när hon tryckte upp mitt ansikte mot sitt skrev. Det var hennes man som till slut satte stopp för tvättritualerna . Han hörde ju hur jag skrek som en stucken gris och måste ha förstått att något var väldigt fel."

Anders menar att övergreppen i sig inte skadat honom psykiskt som vuxen. Han har till exempel haft sunda och bra relationer till såväl kvinnor som sin dotter. Vad som varit förödande för Anders syn på rättssamhället är att han inte blivit trodd. Inte av en enda myndighetsperson.

Anders fortsätter: "På 80-talet rasade pedofildebatten som intensivast. Jag försökte poängtera att det vore farligt att tro att det bara handlar om manliga förövare.I tio år försökte jag berätta. För tjänstemän, politiker, journalister. Alla var inledningsvis mycket tillmötesgående, förstående och ärligt intresserade. Ända tills det visade sig att förövaren i mitt fall hade fel kön. Då vände de mig ryggen. Det som verkligen skrämmer mig är att så många i vårt samhälle, som påstår sig arbeta för barnens bästa, är totalt oförmögna att inse hur verkligheten ser ut.

Till och med Bris har konstaterat att en tredjedel av sexuella övergrepp mot barn begås av kvinnor, en tredjedel av män och en tredjedel av andra barn. Så varför denna förnekelse? Hur många barn ska behöva fara illa för att vi har en koncensusmodell i det här landet som bara accepterar en sanning? En sanning som säger att kvinnor är som barn, utan skuld och ansvar. Det är ett systemfel när det sunda i samhället inte reagerar över detta.

Det här är min livssorg, men jag försöker verkligen gå vidare. För min dotters skull om inte annat. Det är fansansfullt att inte bli trodd. Men hade jag fortsatt kämpa för upprättelse hade jag gått under."